JOANNA SWICA

Nätet krånglar fortfarande här nere. De flesta är dock meddelade om det och jag har inget jobb som ligger och väntar, därför känns det rätt lugnt.

Gårdagen var väldigt lugn. Jag simmade 2400 meter där jag tryckte på 10 x 200 m tröskel. Det kändes kontrollerat och jag kom på mig själv att lämna bassängen med en positiv känsla i kroppen. Framåt eftermiddagen kom hela Terrible Tuesday gänget ner och jag beslöt mig för att skjuta på min löprunda så att Emelie kunde hänga på. Dessvärre hann vi inte ut innan mörkret kom och fick nöta 45 minuter zon 3 löp inne på bandet. Om inte annat så byggde vi pannben. Det var bara att höja lutningen något, sätta klockan och börja springa. Kroppen kändes bra. Något trött men bra. Halva tiden här nere har gätt nu och jag förundras ofta över vem jag har blivit. Jag cyklar, springer och simmar. Lyfter, drar och svettas. Reder mig själv, hejjar på de anställda på hotellet med korta arabiska fraser och rör mig obehindrat genom dagarna. För några år sedan hade jag skrattat om någon hade sagt åt mig att jag skulle befinna mig i Egypten och cykla mil efter min i öknen. Idag känns det lika naturligt som att dricka ett glas vin.

Det är fascinerande vilka vi är och växer fram till att bli. Jag ser framemot att möta mig själv om 5 år. Vem är jag då?