I fredags drog jag upp till Sälen för två dagars stughäng, fjälluft och såklart skidåkning. Jag är ny väldigt i hela skidsvängen och man kan räkna gångerna jag har stått på ett par skidor på en hand. Det är en jäkla cirkus med mig i backen. Igår körde jag rakt in i en gran och i lördags brakade jag rakt in i svängdörrarna till liften. Tappade även staven i liften på väg upp när jag upphetsat skulle peka och fotografera något längre ner i backen. “Ojsan…” hörde man mig säga samtidigt som jag lutade mig lite lätt över kanten med blicken svepande över det vita täcket nedanför liften.
Jag åkte ner till Lyktan, tog ett bord och en stund senare fick jag staven levererad. Samt varm choklad och en kaka. Ja men ni hör ju, det är inte direkt tråkigt i backen. Och jag älskar det. För varje åk jag för blir jag lite bättre. För varje åk blir jag mer och mer frälst. Jag tittar upp mot topparna och drömmer om nästa gång. Jag vill bara ha mer mer mer och känner mig som mitt bästa jag när jag susar ner för backen och lyckas få in några perfekta carvingsvängar. Då tjuter jag rakt ut av eufori. Ni vet hur jag brukar prata om runners-high? Igår fick jag tamejfan skiing-high! Kolla videon på min IG så förstår ni. Jag susade ner. Det fanns ingenting annat än jag, skidorna och den snöklädda backen.
Jag är helt övertygad om att jag kommer spendera mer tid i fjällen, allt lutar åt det och lika mycket som jag ser framemot att åka mer skidor så längtar jag efter långpass på fjället en tidig sommarmorgon eller vandra längs träplank timme efter timme med milsvid utsikt.
Det är fantastiskt att hitta något man älskar i vuxen ålder. Det berikar ens liv på ett djupare plan och det enda jag vill nu framöver är att bejaka mina intressen och tillåta mig själv att nyfiken upptäcka nya sidor hos mig själv, i världen, hos andra.
Jag sitter på planet ner till Skåne just nu och tänker tillbaka på helgen. Det har varit en magisk helg på så många sätt. Jag har lärt känna nya människor som jag har hängt med hela helgen. Åkt massor av skidor. Ätit gott och druckit vin ut små vinglas i en röd liten stuga med vita knutar. För varje framsteg jag har gjort har ett par bruna ögon mött mina med ett stort leende och jag har, eller nej, jag känner mig oerhört uppskattad.
Att spontana såhär är mitt bästa. Det ger mig allt och lite till. Jag lever. Varenda cell i min kropp spritter av välbehag och jag vill bara skrika ut hur jävla nöjd jag är över att inte fundera om jag borde eller ska. Hur glad jag är över att jag tar varenda chans jag får att uppleva. Att känna.
Och vet ni vad det bästa av allt är?
Den 1:a januari drar jag och Louise upp till Åre välkomnar 30 tjejer som kommer anlända en dag senare för 3 dagars vinteräventyr.
Backen is calling my name.
Oh freakin yes.
P.s Är brutalt taggad på afterski.