JOANNA SWICA

Det känns nästan som om att återförenas med en gammal kärlek man en gång hade något riktigt bra på gång med men av olika skäl inte kunde fortsätta med. Men så blossar förälskelsen upp igen och man möts igen i ett virrvarr av känslor.

Det har gått ett par månader sedan jag uppdaterade här inne. Ett beslut som jag tog när jag var som mest inne i boken och kände mig som ett glas med små små hål där vattnet sakta men säkert sipprade ut. Att skriva blev inte lika kravlöst och tillfredställande när jag var mitt uppe i att leverera på andra håll och jag kände bara – för vem? För vem gör jag det här?

I allt jag gör måste jag ha känna och förstå mitt varför, annars springer jag runt i cirklar och gör, vilket aldrig blir bra i slutändan. Glaset blir sakta men säkert tommare och tommare, tills det bara återstår några få droppar i botten som försöker täcka alla behov i livets törst.

Att börja väcka igång bloggen var inget jag hade planerat. Det var ingen kalendernotis som plingade till. Det var bara en känsla som ledde till att jag sträckte mig under sätet och plockade upp datorn på flera tusen meters höjd någonstans ovanför Spanien. I högtalarna meddelade flygvärdinnan på melodisk portugisiska att serveringsvagnen snart skulle rullas ut en sista gång och innan jag drog på mig lurarna hann jag höra ett sista bröl från gänget av medelålders män i konsultjeans och något för korta golfpikéer som stod i gången bredvid mitt säte. Hela planet hade involverats i deras kortspelande och höga anekdoter som i takt med att ölen beställdes in blev volymen högre och mer och mer under bältet-skämtsam på ett sätt som fick mig att himla med ögonen. Hundra spänn på att dessa män kallar sina fruar för regeringen hemma tänkte jag och log för mig själv när jag klickade upp ett tomt word-dokument.

Det har alltid fallit sig naturligt för mig att skriva och att inte känna den lättheten att formulera mig via text, eller ens känna att jag har något att säga, att min röst inte längre ville översättas till ord fick mig lite ur balans. Jag blev besviken på mig själv och kände mig på ett sätt övergiven. Som när ens kärlek väljer att gå vidare och blir ensam kvar.

Jag antar att vi är återförenare igen, men vi tar det sakta, känner på varandra för att se om vi är de som vi var förut.