JOANNA SWICA

”Prinsessan älskar att äta och vila vilket gjort att hon har gått upp i vikt. Men nu när kröningen närmar sig vill hon se vältränad och vacker ut. Du är hennes instruktör. Hjälp henne att bli av med det extra fettet så att hon kan bli lika vacker som de andra prinsessorna.”

”Betty behöver verkligen din hjälp så att hon kan få en snygg strandkropp”, står det i spelets beskrivning. Enligt appens tillverkare är det ett spel som är lärorikt för barn genom att det visar att träning är bra för kroppen.

Jag blir så jävla trött. På riktigt. Så oerhört trött på den skeva värld som gång på gång lyckas förbluffa mig på nytt. Vad är detta för jävla skit? Helt ärligt talat. Räcker det inte att kidsen bombas med skeva kroppsideal på Instagram och andra sociala medier. Ska de nu aktivt spela spel där budskapet är tydligt: Ju smalare och vältränad du är, desto mer lyckad är du.  Jo men tjena, perfekt spel för tioåringar, det grundar verkligen för stark självkänsla och sunda värderingar inför de kommande åren.

Ta retucheringsapparna som många instagramprofiler använder. Vi kommer inte ifrån att det finns ett önskvärt utseende. Ett utseende som ger många likes och slutligen fame and glory. Och en trevlig summa på banken. Nu behöver du inte vara 20 år längre, det räcker att du har en mobil. Perfektion har ingen åldersgräns längre.

Tänker väldigt mycket på incidenten häromdagen på bussen. Stod bakom en mamma med sin dotter som var runt 7-8 år. Flickan frågade om de inte kunde köpa glass när de kom fram dit de skulle. Mamman tittade ner irriterat på henne och svarade:

“Du vet vad jag har sagt om det, bara på lördagar. Mer än så blir man tjock av. Så som de flickorna i parken häromdagen…”

Sen hörde jag inte mer för jag var tvungen att flytta på mig på grund av en barnvagn som givetvis skulle trycka in sig på bussen när det redan var 2 andra stora barnvagnar på plats. Nu kan man tycka att det är väl bra att mamman begränsar sockerintaget till en gång i veckan och är konsekvent. Absolut, det säger jag ingenting om. Det kommer förmodligen jag också vara den dagen jag får barn.

Nej. Det är inte där problematiken ligger. Jag bryr mig inte folk vägrar ge sina barn socker överhuvudtaget, eller ger varje dag, gör vad fan ni vill. Mata dem med bark och koka er egna mat om det så önskas.

Det som stör mig något så fruktansvärt är:

1. Att använda sig av ordet tjock och sätta det i koppling med att äta glass samt betona det som något negativt.

Och.

Redan där, vid ung ålder, lär sig barnen att övervikt är något fult och skamligt. Att smal är något som väger tyngre i samhället, att ens mamma kommer vara nöjd och byta ut den brännande nedlåtande blicken mot ett godkännande. Mot en smekning längs kinden och beröm, hur duktig och lyckad man är.

För vem vill vara den där tjejen/killen i lekparken som någon pekar på och viskar om.

Jag minns hur irriterad jag blev på min mamma när hon satt vid köksbordet en dag för något år sedan och ojade sig samtidigt som hon klappade sig på magen och gnällde så som nästan alla kvinnor gör. “Oj nu åt jag alldeles för mycket, guuuud vad tjock jag känner mig…”

Bredvid henne satt då min nioåriga systerdotter.

Min mamma är underbar och hon menade inget illa. Jag vet det. Och det var jag mycket noga med att poängtera när jag tog henne åt sidan efteråt och förklarade vad det var som hade fått min blick att bränna fast i hennes. Jag förklarade att just sådant skitsnack kanske inte påverkar mig, inte henne, eller någon annan runt bordet. Men. Det finns en stor risk att den meningen etsar sig fast i min systerdotters huvud. Och att hon kanske en dag plockar fram den meningen och kopplar ihop den med en känsla, en känsla som förvandlas till en rullande, växande, snöboll. En snöboll av år av förakt och självhat.

För ofta börjar det så.

Oskyldigt.

Jag är ingen moder Theresa. Långt ifrån. Lika mycket som jag kan nagla fast blicken på andra, lika mycket vänder jag den mentala käftsmällen inåt och ber mig själv att hålla käften. För det finns dagar jag själv lutar mig tillbaka, knäpper upp, nyper mig själv i huden och ger mig själv en gliring och ett löfte om att nästa vecka..då jävlar är det slut med gotteriet. Det är okej. Jag vet innerst inne att jag inte kommer sluta med gotteriet och att jag absolut inte är tjock. Det är okej. Det beteendet är inget man viftar bort med ett trollspö och sen är det puts väck. Det tar tid.

En gång fick jag höra att tjejer som mig inte ska uttala sig om kroppsaktivism. Att jag inte vet ett skit om “the struggle”.

Låt oss ha en sak klart för oss – det finns ingen grupp av människor som har äganderätt på denna frågan. På känslan. På att känna sig otillräcklig. Man vet aldrig vad som döljer sig under ytan, hur folk egentligen mår, trots att de kanske har ett utseende som i andras ögon inte finns något att anmärka på.

Och vet ni, jag är lika mycket glad som förbannad över att jag har kommit såpass långt med mig själv att jag vet vilka effekter sådant prat kan ha på människor, inte bara barn. Att jag har styrkan att ifrågasätta när jag tycker något är fel eller jag vill lyfta ett ämne och att jag inte föraktar det som inte är jag. Det som inte är normen. Att jag varje dag jobbar på acceptans och ett öppet sinne för det som är olikt mig, och framförallt att tillslut sudda ut gränserna, etiketten, för just “olika”. Att släppa den förbannade lättheten att placera in i fack.

Jag vill aldrig bli en människa som rättar mig efter en norm, ett ideal, påhittat av oss själva och påhejjat av samhället.

Ett samhälle som numera skapar appar där vi lär våra barn att banta och bli lika vackra som de andra prinsessorna.