Hur ett långpass kan se ut och mina tankar kring ämnet.

Vad äter man innan ett långpass? Är det okej att ta en fotopaus? Hur snabbt ska ett långpass gå? Hur ORKAR man?

Långpass är ett ämne som genererar många frågor och jag förstår det, för jag är en av dem som har haft, men även har en del funderingar. Jag lär mig något nytt om mig själv och min kropp vid varje långpass och det är en av de sakerna jag gillar med träning, man är aldrig fullärd och det är en process som ständigt är i rörelse.

Jag tänkte dela med mig lite hur ett typiskt långpass kan se ut för mig. Vi är alla olika och det här är utifrån mig själv och min erfarenhet. Väldigt viktigt att komma ihåg då vi är världsmästare att jämföra oss med andra.

Jag vaknade runt åtta och åt två stycken vita baguetter med ägg, ost och skinka samt drack 4 stora glas vatten. Har ändrat taktik kring min frukost då som jag har skrivit innan haft lite problem med magen. Jag springer/styrketränar/cyklar ofta på fastande mage vilket fungerar väldigt bra för mig, men det är inte riktigt hållbart när jag kommer upp i de riktigt långa distanserna. Så nu har jag börjat skippa gröt och fruktsmoothies innan långpassen och börjat testa mig fram med andra livsmedel.

Kom dock på mig själv efter att ha druckit halva kaffet att det nog inte var så bra med kaffe då det lär rassla i kistan. Aja, gjort är gjort tänkte jag.

2 timmar efter frukost bytte jag om och värmde upp baksida lår med olika stretchövningar. Försöker aktivera sätesmuskeln och baksidan så mycket jag kan innan ett löppass då jag är väldigt dominant i framsidorna (ridtjej ni vet) och då kopplas inte sätet in vilket gör att tekniken blir sämre i mitt steg.

De första 5 km såg var jag tvungen att hejda mig själv lite. Såg på klockan att jag låg i ett för högt tempo och drog ner då jag visste att jag hade 20 km kvar. Men det är väldigt lätt när det är platt och behagligt. Eller när hybrisen kickar in.

Efter 10 km stannade jag till och drog av mig västen, hade gjort en miss och tagit på mig för mycket kläder. Men då det brukar blåsa rätt friskt på den skånska slätten så tänkte jag att en vindtålig lätt väst skulle funka. Fail. Det kändes som att mina tuttar var instängda i en ångbastu. Tog en snabb bild och fortsattes sedan med att tänka på vilka oerhört fina cykelvägar det fanns och att raksträckan framför mig hade varit perfekt för mina 8 minuters intervaller. Fick mig att spåna på en ide kring ämnet vilket resulterade i ny energi i steget.

Som vanligt när jag passerar 13-14 km så går jag in i en lätt vägg. Benen blir stumma och jag känner hur jag tappar hållning. Vilket även hände denna gången. Jag fick en lätt “sittande” position i mitt steg. Stannade till, sträckte på mig och skakade loss kroppen. Fortsatte sedan och fokuserade på hållning och stolta korta steg med fokus på framfoten. Jag hade en raksträcka på ca 7 km framför mig med havet som granne och jag lekte med farten mellan varje sten, träd eller postlåda. Efter någon kilometer släppte det och jag fick tillbaka den där lätta känslan igen. Ni vet när benen trummar i takt mot marken, andningen är lätt och armarna pendlar rytmiskt, lätt och obehindrat längs kroppen.

Någonstans runt 17 km insåg jag på sättet jag svettades och hur det kändes rent fokusmässigt att jag hade druckit på tok för lite och gav mig själv en fet läxa att bli ännu bättre på att få i mig vätska. Sprang sedan förbi en familj som åt glass. Började visualisera den perfekta glassen samtidigt som jag lyssnade på hur Henrik Orre berättade hur han gödde Sky Team cyklisterna i Tyngres podd. Insåg ganska snabbt att jag inte hade passat som tävlingscyklist då efterrätter inte tillhör vanligheterna.

Lämnade havet och svängde jag hemåt igen och nu började det riktigt jobbiga. Det blev lätt lutning och mitt psyke hade liksom redan ställt in sig på att det snart var slut, och det var som att de sista krafterna inte riktigt ville kicka in. Mellan 19 och 24 km fick jag jobba kraftigt med att hålla uppe farten där jag skulle ligga samt inte tänka på min ländrygg samt vrist som började smärta. Asfalt i all ära, men det finns en anledning till varför jag inte har hoppat på ett maraton som går på asfalt – för kroppens skull.

Jag stannade snabbt till vid en järnvägsövergång som lägligt hade bommarna nere och bytte avsnitt på podden, klickade fram ett mer rivigare ämne med livliga diskussioner och började sedan debattera med dem i tanken när jag drog iväg 30 sekunder senare. Detta är ett knep som jag brukar ta till när det även börjar bli mentalt jobbigt (läs tråkigt). Fann ett tempo som funkade och började nöta.

Vid 24.5km hade jag ca 600m kvar och då beslöt jag mig för att gå den sista biten. Behövde sträcka ut benen och låta ländryggen vila lite.

Jag har svårt att äta direkt efter ett långpass, så jag brukar göra en smoothie på exempelvis banan, proteinpulver, hallon och kefir eller hasselnötsmjölk. Nu befinner jag mig nere hos mina föräldrar och de enda de hade hemma var banan, hallon och kefir – så då fick det bli det. Svårare än så är det inte.

Ca 2 timmar efter passet brukar jag äta en större måltid. Sedan fyller jag helt enkelt bara på under dagen. Dagen efter så kör jag lättare träning som exempelvis en promenad, simning eller yoga. Ibland har jag gått till gymmet och kört överkropps styrka.

Men jag går mycket på känsla och kommer mitt ländryggsbesvär fortsätta kommer se över mina skor samt be någon kika på ryggen. Jag tror väldigt mycket på att ha skor anpassade för det ändamål man använder dem för. Och kanske behöver jag byta långdistansskor då jag nöter rätt många mil. Jag får se helt enkelt.

Men grunden i mina långpass är helt enkelt känslan. Ja, jag har ett visst tempo jag måste hålla och passen måste göras. MEN det är inte så att jag plågar mig igenom löpningen om jag en morgon vaknar och känner att jag helt enkelt inte har kroppen med mig. Jag ger mig ut, men jag anpassar både tempo och vilken runda jag tar efter hur jag mår. Jag är väl medveten om att det inte kommer gynna mig på tävling då jag där inte har något val än att springa den rundan som är utmätt och i det tempot jag har inplanerat. Men “no pain no gain” tänket funkar inte på mig. Och då får jag väl helt enkelt vara några minuter långsammare, det är det värt för att faktiskt få njuta av min träning fram tills d-day.

Och magen den höll, hela vägen.

6

4 svar till “Hur ett långpass kan se ut och mina tankar kring ämnet.”

  1. Kanske konstig fråga men hur kommer du fram till rundan du ska springa? Tycker det är svårt att komma fram till en runda som är så lång. Tycker det är svårt att komma fram till en runda som är 13 km. Springer man inte vilse?

    • Heeej!
      Inte konstigt alls. Nu känner jag till området och de gånger jag inte känner till området lägger jag alltid ner ett SL kort eller kreditkort i fickan så jag kan ta mig hem om jag skulle hamna waaaay långt. Men jag tycker om att utforska nya vägar så ja ser det inte som att springa vilse, jag det det som ett litet äventyr. Med dagens teknologi är det rätt svårt att springa vilse. Men tro mig. Jag har gjort det rejält en gång. Kan berätta om det mer i ett inlägg 🙂

      Men mät upp på Eniro, det funkar med. Och sen..våga lossa lite på kontrollen 🙂

  2. Vilket toppen inlägg, tack för tips! Håller på med rehab efter en bristning på baksida låt längtar så tills jag kan börja på att springa igen!

    • Hej Helena! Håller alla tummar och tår att du snart är tillbaka på banan igen 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *