Jag har märkt att folk blir obekväma när jag är lite för ärlig. Förr lät jag det påverka mig mer än nödvändigt, men idag har jag insett att det inte är mitt ansvar att människor blir ängsliga av att jag säger som det är. Jag pratar om att vara ärlig med hur man mår.
Jag är en kvinna som känner mycket, men även ingenting. Är jag glad så tjoar jag högt och öppnar armarna för världen. Jag ler med hela mitt väsen och vibrerar på stället för att känns som att jag när som helst ska explodera. Samma sak gäller när jag är arg. Då exploderar jag. Ryter ifrån. Brinner av med varenda cell. Jag gråter när jag är ledsen och sänker blicken när ångesten äter upp mig inifrån och ut. Sen finns det de där ögonblicken när något dör inom mig. När det inte är värt känslorna längre. Då stänger jag av.
En vän sa till mig häromdagen att han aldrig har träffat en person som kan bli totalt likgiltig inför något. Att inte röja en uns av känslor. Att knappt bemöda mig att ge en blick. Han frågade varför jag stängde av. Och jag förklarade. Det handlar inte om att stänga av sina känslor och bygga en mur. Herregud, man kan hoppa hoppsasteg över min mur. Jag är ett inferno av känslor och står med öppna armar tills det räcker. Då. Då stänger jag av.
Jag tror inte på att bygga murar för att skydda sig själv. Jag går hellre sönder tusen gånger om än inte känner något alls.
Och det är just det som får vissa att bli väldigt obekväma. När jag svarar ärligt på frågan “Hur mår du?”.
Det får mig mest att känna – fråga inte om du inte kan hantera svaret.
8 svar till “Hur mår du?”
Tack jag mår egentligen rätt så bra! ! ! Dock önskar jag lite förändringar i mitt liv som inte blir av om JAG inte gör dom ! Det är mitt löfte till mig själv nästa år! DET ÄR BARA JAG SOM KAN FÖRÄNDRA MITT LIV!!
Hur mår DU?? Har tänkt mycket på dig! Har du hunnit landa i flytt och allt jobb som jag hoppas har lugnat sig lite för dig! Du är värd det bästa det vet du va??
Nu till en fråga som du kanske inte kan svara på men hos dig får man åtminstone ett ärligt svar!
Min lille (23 år) grabb ska nu flytta från öjn och tillbaka hem till fastlandet, och jag håller på att gå sönder i bitar!! Han flyttade hemifrån för 1,5 år sen men bor ju då kvar på öjn….men nu ….hur faaaan ska jag överleva det här??? Vet ju innerst inne att det är det mest naturliga att barnen flyttar hemifrån…. Vill ju inte att han ska se att jag blir så ledsen för att han flyttar för jag vill han ska göra sin resa i livet och vill han ska testa sina vingar!
Fy faaaan vad det är svårt att vara förälder!
Hoppas du får en fantastisk dag i alla fall och njut av mamsen!!
Kram på dig och haven fantastisk fortsättning!
Bloomiz
Hej Bloomiz!
Vet du! Min mamma har alltid varit öppen med att hon saknar mig och är ledsen över att jag flyttade tidigt (18 år). Så jag tror att det enda du kan göra är att stötta och finnas där för han (för ja, han behöver lämna boet och bli vuxen for real) och ändå visa att du kommer sakna han. Jag menar, du är hans mamma – det är fullt naturligt. Och väldigt fint.
Kram på dig!
Tack för fint pepp!!! ❤️❤️❤️❤️
Tar mig friheten att skriva en liten kommentar till dig Bloomiz. Jag flyttade från Sverige till Tyskland när jag var 19. Min mamma var ensamstående och vi var/är väldigt nära varandra men inte en enda gång gav hon mig känslan av att jag inte skulle flytta. Hon har alltid stöttat och accepterat. Nu när jag själv är mamma vet jag inte hur hon överlevde men hon lät mig gå, så jag kunde göra mina egna erfarenheter i livet och det är jag tacksam för (även om jag nu helst av allt skulle vilja bo i Sverige igen men det är en annan historia…). Så jag säger som Joanna, stötta, peppa och visa att du finns där närsomhelst, även om det är svårt … Jag känner med dig! Kram!
Åhhhhh tack!!! ❤️❤️❤️❤️ Precis vad jag behöver höra!!! Allt jag vill är att han ska må bra känna friheten under sina vingar och ALLTID veta att jag finns där!! Kram till dig Anette!! ??
Älskar detta! Bra input! 🙂
Alltid ord som berör. Längtar efter den dagen du skriver en bok så att jag kan använda den som en form av citat-maskin.
Jag känner igen mig 200% i precis allting du skriver i det här inlägget. Varenda ord träffar som spiken i kistan. Håller på att göra en utredning om en diagnos just för att jag upplevt att jag inte upplever som andra, eller känner som andra, och så kommer du här, och visar att jag inte är ensam trots allt. Och din ord får mig återigen att känna att jag inte är ensam.
Fina, fina, fina du. Du är fantastisk. I allt du gör. I allt du är. Tack för att du är så ärlig och genuin. Tack för att du delar med dig. Tack för att du är du.
Tack Sandra för du delar med dig. Det gör väldigt mycket för mig ska du veta. Stor kram