JOANNA SWICA

“Hej! Du har fått mig att peppa och verkligen försöka sata på en Triathlon Sprint motion i augusti för jag älskar att simma och cykla så jag tror verkligen att det är något jag skulle tycka va superroligt, men jag är sjukt osäker..hur vet jag att jag klarar det?? Hur visste du första gången du körde? Eller kör man bara så får man använda pannbenet om det skulle skita sig vid löpningen?”

Jag får väldigt ofta liknande frågor och tänker att jag svarar på dem i ett inlägg. För det är tyvärr en av våra största rädslor – att misslyckas. Och det är helt okej att känna sig rädd, nervös eller osäker, fram tills man låter den känslan begränsa en och hämma ens drömmar. Många som skriver påpekar också (även denna tjejen i ytterligare ett mail) att de har varit på väg att anmäla sig så många gånger men att det har runnit ut i sanden för rädslan och osäkerheten kring uppmärksamheten från andra gällande sin “satsning” har förhalat ens beslut tills det helt enkelt har varit försent.

Såhär är det. Jag vet aldrig om jag kommer klara något eller ej. Det enda jag vet är att om jag försöker tillräckligt mycket och ger mig fan på att det ska gå brukar det mesta att lösa sig. 99 procent av allt jag har anmält mig till har varit på ren ovisshet. Sekunderna efter jag har sagt “jag kör” har verkligheten hunnit ifatt mig och jag har mumlat “nu har jag tagit mig vatten över huvudet igen”.  Men den känslan för mig är bara eggande, inte skrämmande. För helt ärligt talat – vad är det värsta som kan hända? Att jag får bryta? Att jag får gå? Pausa? Att jag ta till plan B?

Jaha? Och sen då? Livet fortsätter. Det är bara en tävling. Ta det inte på så stort allvar, nationens stolhet hänger inte på dig.

För lite mer än 2 år sedan anmälde jag mig till mitt första triathlon. Det var en sprint-distans och jag hade precis köpt en cykel. Jag tänkte: why the hell not? Kunde jag simma? Nej. Alltså nu menar jag crawl och inte vanligt bröstsim, för det kunde jag tack och lov.

Vad hände? Jag bröst/hund-simmade mig igenom simdelen (samt även lite under vatten då det går överraskande fort när man gör det) och avverkade därefter resterande två delarna relativt smärtfritt och efter mycket om och med kom jag i mål. Det viktigaste för mig var att jag deltog, att jag faktiskt genomförde det satans loppet även om jag låg och plaskade som en sjunkande hund. Ett år sedan ställde jag upp i min första olympiska distans och crawlade fram på en respektabel tid efter månader av fokus på just simningen.

I år kör jag 2 st 70.3 distanser och en full distans IRONMAN i Kalmar. Det fixar jag. Jag vet det.

I somras anmälde jag mig till ett trail-lopp på 45 km trots att jag aldrig hade sprungit mer än 21km lopp och inte heller kommit över 28 km någonsin i mitt liv. Men jag hade alltid velat testa på och springa en maratondistans och nu råkade det bli ytterligare 3 km (maraton är 42km) och även trail vilket är lite tuffare än vanligt asfaltslöp. Jag tänkte: why the hell not? Med mig in i loppet hade jag bara en enda tanke: Jag SKULLE genomföra det och det spelade ingen som helst roll om jag fick gå delar av distansen. In i mål skulle jag.

Det slutade med att att jag sprang hela loppet och kom in på en 12e plats.

Det hade jag inte gjort om jag hade pressat mig från början att springa på en si och så tid eller att stressa upp mig om distansen. Nu hade jag bara ett mål för dagen och det var att komma i mål. Sen om jag kom sist eller ej spelade ingen som helst roll. För jag deltog och jag genomförde det. Och det är DET som räknas för mig.

Du kommer aldrig veta om du klarar något eller inte om du inte provar. Det kanske går åt helvete första gången, kanske inte. Men se det som ett avstamp, en grund att bygga på. Du kan bara bli bättre. Bara för att du anmäler dig till ett lopp betyder det inte att du automatiskt slåss om någon placering, släpp det! Det har jag gjort och se – det funkar det med!

Så valet är egentligen ganska enkelt, antingen så anmäler du dig eller inte. Och jag lovar, anmäler du dig så kommer du ha the time of ya life. För även om det är pissjobbigt, nervöst och känns som att det aldrig kommer gå så är känslan av att överbevisa sina negativa tankar och att uppleva den euforin man får när man faktiskt klarar av något helt enkelt MAGISK!

Tänk inte så mycket, livet är roligare när man inte alltid överanalyserar allt. Och skit i vad folk kommer tänka eller tycka, speciellt de som inte ens själva ställer upp – de kan dra en gammal möglig filt över sig. DU är grym som vågar att testa. That´s it.