I HÄSTARS NÄRHET

En mule mot min axel som letar sig allt längre upp mot nacken. Jag känner hur hon naffsar mig på kinden och hur mitt långa blonda hår dras med i rörelsen. Rörelsen gör mig varm och vibrationen från lyckan som sprider sig som en flod genom kroppen som får mina mungipor att sakta dras uppåt. Jag skrattar och föser vänligt men bestämt bort hennes mule och fortsätter sedan kratsa hov efter hov. Hennes kortklippa päls blänker och jag låter andra handen följa borstens rörelser medan jag metodiskt går igenom centimeter efter centimeter av den stora bruna hästkroppen.

Med bestämda rörelser spänner jag sadelgjorden, buffar henne lite lätt i sidan och ler när jag märker hur hon pyser ut luften hon samlat på sig. Alla dessa små egenheter förbryllar och roar mig, trots alla mina år i stallet. Jag blir fortfarande lika fascinerad över hur en hästs personlighet kan vara så egen och precis, och vilken kontakt man kan få efter bara ett par minuters närhet. Vår vänskap är inte lång och inte heller djup. Hennes mule rörde vid min hand för första gången samma morgon, men jag känner mig redan lugn i hennes närhet och vet att det de snälla bruna ögonen som följer mig mina rörelser bara vill mig väl.

Med ett lätt hopp så är jag uppe i sadeln och genast märker jag hur min kropp nästan per automatisk justerar sina rörelser. Hälarna åker automatiskt ner, jag sjunker ner allt djupare i sadeln, mina axlar sänks och blicken rör sig framåt förbi de två bruna öronen som vippar fram och tillbaka medan vi skrittar bort mot ridhuset. Sist jag satt i sadeln var för ett år sedan när jag spelade in ett avsnitt där jag och Valdemar spelade hästpolo. (Avsnittet finns att se här.) Men innan dess var det ca 15 år sedan med små undantag för en minst sagt intressant provridning på K1 och fartfylld uteritt i Marrakech.

Femton år…det är lång tid för att vara borta från en av sina största passioner i livet tänker jag medan jag skrittar runt i det stora ljusa ridhuset. Jag börjar sakta samla ihop tyglarna och känna mig för. Hur svarar hon på skänkeln, hur pass känslig är hon? Vill hon arbeta? Jag håller ett öga på hur hon reagerar när jag börjar samla ihop henne och skänklar fram henne till trav. Rörelsen är bekant men ändå så avlägsen. Jag byter sittben och faller snabbt in i de rytmiska rörelserna. Upp och ner, upp och ner. Jag tänker på kapitlet i min bok där jag beskriver mina kärlekar i livet, som förutom löpning även är ridningen. Jag tänker på alla åren i hästars närhet. Hur en kärlek som är så stor snabbt kan ebba ut till ett fragment som år efter år kedjar fast ens själ i en avlägsen längtan.

De bruna öronen vippar fram och tillbaka, mina ord till henne fortsätter under vår galoppfattning och jag märker hur hon lyssnar. De rytmiska galoppstegen blandas med frustande och ekot av ekipage i rörelse. Vi är ensamma i ridhuset men luften är fylld av oss.

Min kropp är trött och låren ömmar. Nog för att jag är vältränad men ridning är en klass för sig. Mina muskler viftar vit flagg och jag länger på tyglarna och låter henne sträcka ut i en lång skritt. Jag känner med handen längs hennes svettiga hals och tänker med ett leende att vi nog är lika svettiga båda två. Det är lustigt det där hur femton år kan kännas som 15 sekunder efter bara några minuter i sadeln. Som att det alltid har funnits där, som ett extra lager, extra cell. Nu och föralltid.