
Jag har en lucka mellan mina intervjuer och sitter i skrivande stund nerkrupen i kontorssoffan med min tredje kopp kaffe. Jag läser igenom arbetsprov, går igenom mina anteckningar från de intervjuer jag redan har haft och funderar. Jag har suttit i intervjuer prick hela dagen och det är svårt, riktigt svårt. För samtidigt som jag blir överväldigad över responsen på att jobba med mig i mitt bolag så försöker jag att hålla huvudet kallt och tänka strategiskt och rationellt. Vad är bäst för Swica AB? Vad är nästa steg? Vad behövs av mig och vad behöver jag förändra för att utvecklas som bolag?
Att dessutom tygla mina idéer och tvinga mig själv att vara passiv då jag vet att det är dumt att dra igång något innan jag har onboardat personen tillsammans med alla tankar kring bolagets utveckling, min kompetens och världen utanför gör mig faktiskt lite lätt låg. Jag är inne i en period där jag lite tvivlar på mig själv, min förmåga och företagets kapacitet samtidigt som jag vet vad jag vill och vill expandera. Motsägelsefullt? Ja, men samtidigt inte så konstigt. Jag vill så oerhört mycket och jag vet att min potential är stor. Men samtidigt så vet jag att var sak har sin tid och att livet inte är ett sprintlopp. Och jag är oerhört ödmjuk inför vetskapen att min uppfattning om mig och mitt arbete inte alltid kommer delas av andra.
Det är en lustig känsla det där, att känna sig osäker i sitt yrke samtidigt som man har ett flow och roliga uppdrag. Jobbet går bra, riktigt bra, men det är nu. Vad händer sen? Strategen och den krassa sanningssägaren inom mig gör dagligen en omvärldsbevakning och den vanligtvis obrydda trygga personen är lite orolig i själen. Eller nej, inte orolig men det kliar lite. En del av mig vill vifta bort det med förklaringen att jag är startklar och ivrig, men en del av mig, den delen som har vuxit fram genom åren och vars magkänsla gällande mig och andra människor alltid tickar rätt – indikerar på att självförtroendet är lite skört just nu. Varför? Det är ett fullt naturligt tillstånd när man öppnar upp inför något nytt och ger sig in i något som man inte är helt trygg i.
Men samtidigt så vet jag att jag har varit här så många gånger förr och att det blir bra, att det löser sig och att jag kommer lära mig något nytt även av detta.
Att tvivla på sig själv är inte jordens undergång, det är bara ett litet jordskalv på vägen. Så jag låter det skälva och jobbar vidare sakta med orden ”fortsätt framåt, steg för steg” ljuda i mitt inre.