IRONMAN All World Athlete

Förra året ungefär denna tiden på året damp detta brevet ner och gratulerade mig till min prestation för det gångna året. Jag minns hur jag  började gråta av stolthet och glädje. Var det här brevet verkligen till mig? ” Your dedication to the sport of Triathlon and your performance over the years race season has positioned you in the top 10% of your age group earning you 2018 IRONMAN Bronze All World Athlete status.”

Det var stort och oerhört häftigt. Lilla jag som knappt kunde simma crawl och ännu mindre cykla som andra i sporten gör.

När jag för en vecka sedan fick ett brev med IRONMAN poststämpel reflekterade jag inte ens att det kunde vara detta brevet. Samma utmärkelse men för ytterligare ett år. Någonstans begravde jag 2018 prestationer med olyckan och valde att fokusera på 2019. Det var som att min besvikelse över min ”brända” träning och form inför mitt stora A-lopp (IM Kalmar) suddade ut allt annat jag hade gjort det året och jag blev lite arg på mig själv. Allt försvann inte med Kalmar och min olycka. Vad fan håller jag på med? Jag genomförde en IRONMAN tre veckor efter min olycka och trots det så har jag blockerat mitt tävlings år? Jävla idiot. Jag blev på riktigt arg på på själv. Vad spelade det för roll om jag genomförde den på den tiden jag hade tränat för? Det är ju inget jag bryr mig om egentligen? Vad var det som gjorde att jag vände blad på det sättet? Varför ville jag gå vidare så hårt?

Jag tror inte det handlar om prestationen och tiden på just den tävlingen, eller jag vet att det inte gör det. Jag tror mest det handlar om vad som hände och att jag direkt efter ville göra mig av med ”invalidon” som haltade runt tävlingsbanan. Det var inte jag längre, jag hade läkt och påbörjat min resa där jag skulle komma igen starkare än förut.

Jag kunde bättre.

Så detta brevet blev en väl behövd påminnelse om att jag borde se förra året som mitt bästa tävlingsår någonsin. För det var det på ett sätt. Ta bara IM Marbella som gick tidigt på säsongen. Jag överlevde cykelsträckan, det var i princip bara berg, berg och ytterligare några jävla berg. Och jag som knappt hade cyklat någon backe fick slita ordentligt. Det var en fatal prestation, men jag litade på att min kropp skulle fixa det. Och sen IM Jönköping där jag kapade min cykeltid med 30 minuter och insåg att om jag bara filade på att bli starkare i mitt löpsteg så skulle jag kunna kapa ännu mer. Det var en helt fantastisk känsla, att se DEN utvecklingen på mindre än ett år.

Jag är ingen person som jagar pallplatser, det är inte av intresse att vara en framstående triathlet och leverera snabba tider. Jag trivs med den jag är, vad jag gör och att jag kan träna så mycket och tävla i de distanserna och även ha ett innehållsrikt liv som inte innefattar träning vid sidan om. Det är jag stolt över. Och det ska min nyckelring få påminna mig om varje dag.

Och det är väl lite det jag vill påminna er om, att hylla era prestationer som om det vore ett freakin jävla OS-guld. Jag är bra på det i vanliga fall, men just här brast det lite, men det är också en del av ens resa.

0

12 kommentarer

  1. Du är ascool och så jäkla stark och för mig är du den framstående triathleten och idolen även om du inte vill vara det.

  2. Hittade dig på instagram bara några veckor innan olyckan och grät av lycka för din skull när jag såg bilderna på när du sprang in med facklorna i händerna på IM Kalmar, så jävla grym brud alltså.

  3. Så jävla värd efter den mest grymma (och dåraktiga) prestationen någonsin (?)! Jag får fortfarande gåshud bara av att tänka på ditt målfoto! ❤️
    @lindamaria.karlsson

    1. Det är min mest dåraktiga grej jag har gjort i livet. Jäklar vad mina läkare var missnöjda med mig där. Inget jag är stolt över men..ja, jag ångrar inte det. 🙂

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *