JOANNA SWICA

, ,

IRONMAN KALMAR

 Ni vet när man var liten och räknade ner dagarna till julafton, födelsedagar eller skolstarten efter ett långt och härligt sommarlov med sina vänner. Ni vet den pirriga känslan, den omvälvande nervositeten av att inte riktigt veta vad som väntat trots att man har lusläst allt gällande starten, man har gått igenom minut för minut i sitt huvud och förberett sig på vad som kan finnas i de där paketen. Laddat för överraskning men även tänkt tanken på besvikelse.

Tänk de känslorna. Sen lägger ni till månader av träning, av prioriteringar och dagar man har vaknat per ren automatik, som en förinställd robot, 05:00 för att hinna springa ett långpass innan jobbet för att hinna med att jobba med jobb nr 2 på kvällen. Dagar då man har ätit middag med sina vänner och pratat om just denna dagen, som om det vore en hägring, så nära men ändå så långt ifrån. Dagar man har gråtit för att träningen har gått så dåligt och kvällar då man har gått och lagt sig med ett leende på läpparna för att man har känt sig ostoppbar.

Det är vad IRONMAN Kalmar har betytt för mig.

Det är inget nytt att tävla. Nej, det börjar sitta nu. Efter fyra stycken IRONMAN 70.3 distanser och ett antal andra lopp börjar vanan sitta även om tävlingsnerverna nästan varje gång slår undan fötterna på mig. Men det har varit något nytt med Kalmar. Det är min första fulldistanstävling som har växt för mig, där suget efter en tävling som pågår från tidig morgon till kväll till slut blev för stort och nyfikenheten tog över. En tävling som består av 3.8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning i ett svep. Varför utsätter man sig ebs för något sådant? Ska jag vara helt ärlig så tror jag att många av oss triathleter går igång på det jävliga. På att lida. Mystiken och känslann under ett lopp gör något med oss. Och det var det jag tänkte på när jag bestämde mig i januari.

Så när olyckan hände och jag låg där blodig på asfalten med dödsångesten som rev i kroppen så jag hann tänka ”vad händer med Kalmar?”. Mitt i min brutala rädsla inför mina skador, inför vad som skulle hända så tänkte jag på en tävling. Man är inte rationell alltid och jag skulle inte vilja påstå att jag har varit det efter olyckan heller. Jag släppte aldrig tanken på att det kanske fanns en liten chans att jag skulle kunna starta. Jag vågade hoppas och jag var envis. Så när jag två dagar efter olyckan på sjukhuset med hjälp av en gåstol och en sjukgymnast tog mina första stapplande steg så började något hända inom mig. En liten vind, nej snarare en pust, av hopp blåste förbi. När jag 10 dagar senare gjorde entré på gymmet hade vinden blåst upp ordentligt. Och den bara fortsatte växa, dag för dag. 19 dagar efter olyckan satt jag på cykeln igen, likblek och skakig. Det enda jag kunde tänka på var rädslan över att panikångestattacken som dagen innan sköljde över mig skulle återkomma när jag satt på cykeln. Jag var livrädd över att vara rädd. Stormen inom mig fortsatte dock växa och när människor i min närhet pratade om att tävlingen skulle finnas kvar nästa år så nickade jag bara men höll mina tankar för mig själv. Nästan som om de vore förbjudna.

Det är 4 dagar kvar tills Kalmar och det råder fullständig orkan inom mig. Imorgon kväll åker jag ner och på lördag startar jag.

Besvikelsen över att inte kunna köra på den tiden jag har tränat för, att inte kunna satsa och pressa mig finns där. Den river mig samtidigt som lyckan över att beslutet över att starta gör mig alldeles pirrig igen. Nedräkningen har börjat och trots att jag har missat viktig träning och nu de sista veckorna så har jag Simons ord i bakhuvudet om att vila sig i form. Jag kan inte göra något åt min situation. Det är som det är. Jag kommer få slita arslet av mig bara att komma runt. Visst, det hade varit jävligt utan olyckan, men då hade det inte varit en fråga om jag skulle komma runt. För det skulle jag. Men nu är förutsättningarna annorlunda. Jag har inte simmat på en månad och min ork kommer tryta i både cykling och löpningen. Jag fick ställa in simningen i morse på grund av sömnbrist då jag fortfarande sover dåligt samt att jag inte vågar chansa att dra på mig ett par simglasögon på min näsa riktigt ännu. Min hjärnskakning är nästan helt borta även om jag märker att mitt närminne fortfarande haltar och min trötthet sitter i. Det är inte optimalt, jag vet det. Och jag är inte klok enligt många. Det vet jag också. Men jag tror det kommer vara värre för mig om jag inte ens försöker. Viljan är helt enkelt för stor och jag det är viktigt för mig.

Jag gör det inte för någon annan än mig själv och det handlar inte heller om prestige. Jag tror bara att om jag inte gör det så kommer jag förknippa tävlingen med olyckan och tappa suget totalt. Nu kan jag istället köra som jag hade tänkt, ta ett par veckors paus från tri-träningen, bygga upp styrkan och sedan komma tillbaka i höst med ny kraft.

Vi ses i Kalmar och jag hoppas, om jag får be er om detta, att ni hejjar fram mig om ni ser mig. Ge mig en kram, en high five eller vad som helst. Jag kommer behöva all jädra pepp i världen för att komma runt. Nu ska vi ha roligt. Tillsammans! ♡

Total
0
Shares
Share 0
Tweet 0
Pin it 0
Share 0
1

0 svar till “IRONMAN KALMAR”

  2. Du är så inspirerande att det är löjligt! Så sjukt stark genom allt detta och sån förebild för andra! YOU GO, hejar på dig <3

    Svara

  3. Detta hade jag inte väntat mig!! Men som du säger, kör under dina förutsättningar. Ta det som en erfarenhet. Skulle det bli för jävligt, så bryt. Men jag är i Kalmar och jag kommer heja på dig varje gång jag ser dig!! Du är Grym!! Du har så mycket grund att gå på så jag är säker på att du grejar detta. Sedan att det inte blir den tid du önskade är en annan femma. Förresten, hur coolt är det inte att bli en Ironman under hero hour, då är det ju helt galen stämning!! Stort Lycka till!! ❤️

    Svara

    • Hej Linda! Exakt så, jag kommer köra helt efter mina förutsättningar. Tack för pepp, hoppas vi ses i Kalmar <3

      Svara

  4. Du är galen och alldeles underbar! 🙂
    Jag blir så himla imponerad av dig och såå inspirerad!
    Jag ska tänka på dig och följa dig i Kalmar – stort LYCKA TILL!!!

    Svara

  5. Jag förstår dig till 100%
    Jag tycker samtidigt du är galen som kör men jag hade gjort samma sak. Skit i vad andra säger, känner du att din kropp klarar av att köra så kör! Men var försiktig och våga tillåta dig att bryta om det krävs.
    Jag hejar på dig och hade jag varit där hade jag gett dig så många high fives jag bara kunde!

    Svara

    • Det lovar jag, kommer köra efter min bästa förmåga men är helt sann med mig själv att jag bryter om jag börjar må dåligt eller tappat fokus på cykeln. Då blir det bara farligt. Stor kram <3

      Svara

    • Nej jag vet, något har def lossnat däruppe 😉 Men den som vågar, den vinner. På olika sätt. SÅ nu kör jag! 🙂

      Svara

  11. Powerwoman! Tycker du gör helt rätt som kör, ta det i din takt, finns inget som är rätt eller fel ♥️
    Hejarop från Karlstad!

    Svara

  14. ?‍♀️?‍♀️?‍♀️ Kör så det ryker, men lyssna på kroppen! Jag kommer att heja på dig längst banan ????

    Svara

  15. Jag ska heja på dig så himla mycket!:) jag har kört im kalmar två år nu. Tappade suget på allt med träning i höstas. Hittade dig i början på sommaren och nu har jag börjat komma igång, o framförallt kommit igång med ett leende igen! Som tack för glädjen du sprider ska jag heja fram dig till världens bästa målgång! Ses på lördag:)

    Svara

    • Hej Johan! Shit vad glad jag blir av att läsa din kommentar. Fasiken vad roligt, hoppas vi ses! Haffa tag i mig om du ser mig! 🙂

      Svara

  16. Inspirerande läsning, iaf för en likasinnad! Hoppas du får vinden i ryggen och att benen bär dig under löp. Positiva tankegångar så kommer det gå utmärkt. Lycka till och kör stenhårt!

    Svara

  17. Jag följer dig ett tag nu, för att jag ser en del av mig i dig samt gillar din ärlighet.
    Förstår din tankegång och känslor som man har inför något som man har väntat och tränat under många månader. Det är galet och samtidigt modigt det du har beslutat. Det är stort risk som du tar genom att sätta din hälsa på spel. Men du känner bäst din kropp och du är klok nog för att bryta om det kommer behövas.
    Jag kommer heja på dig och följa dig virtuellt och kanske någon gång få träffa dig på en av tävlingar.? Kalmar stod inte på schema under denna året.
    ”High five” och lycka till! Va rädd om dig och lyssna mer på kroppen (den här gången), än på huvudet… ???

    Svara

  19. Heja Joanna!!!! Du är en sådan OERHÖRD inspiration, de dagar man egentligen inte orkar så räcker det att slänga ett öga på din blogg eller IG så är motivationen på topp igen:) Min morbror var med om en liknande cykelincident för många år sedan och skadades avårt, men kämpade sig tillbaka (mycket tack vare att han var väldigt vältränad) och spelade bl a VM i tennis i Frankrike förrförra året och jag anar samma pannbensdensitet hos dig…;) STORT lycka till i Kalmar, jag kommer att tänka på dig! Kram!

    Svara

  22. Hej !
    Jag är en halv galen 35 åring som är rätt otränad, styrketränat har jag gjort i 6 månader. Och för ett par dagar sedan fick jag och en vän den briljanta idén att satsa mot ironman 70.3 nästa år. Plus massa annat också men målet är ironman. Så min fråga till dig är vad ska jag tänka på när jag köper cykel? ? Ja inte bara det men jag börjar med frågan cykel:) hoppas du hör av dig! Och lycka till!

    Svara

  23. Skulle så gärna vilja vara på plats i Kalmar och heja, såg ett IM irl i Portugal för ett par år sedan och det var så mäktigt så jag förstår att du verkligen vill stå där på startlinjen på lördag. Själv så springer jag Midnattsloppet då så det får bli ett annat år//Mia

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *