JOANNA SWICA

Jag bara skrattar när jag tänker på gårdagen. Herregud, nog för att mina vänner är roliga men att de var såhär kul gör mig fortfarande helt tagen. Vilka fantastiska tjejer jag har i min närhet. Jag har alltid sett mig som en person som har lätt att få att vänner men aldrig som en av de med många vänner. Ni vet som de där populära tjejerna i skolan med ett gäng och alla rätt. Där allt bara klaffar och man är en sådan person som folk vill hänga med. Jag har aldrig känt mig som en sådan. Aldrig varit en sådan. Men igår, igår kände jag verkligen, som en av dem. Jag kom på mig själv att stå och titta på mina dansande tjejkompisar med olika bakgrunder, historier och personligheter och tänka hur lyckligt lottad jag är att känna dessa. Hur lyckligt lottad jag är att de vill vara mina vänner. Hur lyckligt lottad jag är att få uppleva livet med dem genom att stå på min balkong och dansa till sommarplågor i ett varmt vibrerande Stockholm.

Jag har gått igenom många relationer i livet. Människor har kommit och gått, en del på grund av mig. Och det är något jag jobbar på. För med en stark integritet och många gånger en ännu starkare personlighet är det ibland svårt. Men vänner som dessa gör att man hela tiden stannar upp och reflekterar – är jag den vän jag vill vara. Ger jag mitt bästa jag?

För det är just det mina vänner gör. De får mig att ständigt sträva efter att vara en bättre människa. De inspirerar, stöttar och ger mig mod. Jag är omringad av starka, vackra och kloka kvinnor och jag är så jädra lyckligt lottad.

Vi stökade rejält igår och jag vill bara göra om kvällen om och om igen. För den kvalar lätt in på en av livets kvällar.

Tack tjejer, ni är glittret i livet.