JOANNA SWICA

Spenderade en förmiddag med att promenera omkring i Jerusalem. Mina ben var pigga efter min morgonlöpning innan frukost, som att de bara hade värmts upp och stod givakt, redo för mer.

Jag svängde vänster ner från hotellet och började vandra neråt mot Damascus Gate vilket är den nordvästra ingången till gamla stan som omges av stora murar. Jag passerade små marknader och jag märkte hur språket växlade allt mer från hebreiska till arabiska. Ah, detta måste vara en av de arabiska kvarteren tänkte jag och stannade vid ett dadelstånd, tog upp kameran och såg hur en liten hand stack frama med ett par dadlar liggandes mitt i handflatan. Den lilla mannen utan tänder log stort mot mig och bad mig smaka. Vilket jag gjorde och frågade sedan om jag fick ta en bild på hans fru som satt och säljde grönsaker. Det fick jag. Han klappade mig lite lätt på handen och fortsatte sedan med hög röst ropa ut vad jag tror var kilopriser.

Min promenad fortsatte in genom murarna och små stenvalv. Desto längre jag arbetade mig in, desto lugnare blev. Tillslut var det bara jag i de små trånga passagerna. Stegen var lätta och jag tittade nyfiken mig omkring med vaken men registrerande blick. Jag var inte rädd, jag är sällan det när jag reser, men det betyder inte att jag inte är uppmärksam på min omgivning. Min blick registrerar vad som händer och det är som att min hörsel har skärpts till ett par hack.

Jag fick en fråga häromdagen hur jag vågar ta mig runt på egen hand när jag reser. Under mina löpturer på främmande mark i länder jag inte känner till, i städer till fots där jag tar gata för gata, till adresser där ett jag ska spendera dagen med att jobba men måste ta mig till själv. Högt och lågt. För många, som mig, inget man reflekterar över avsevärt mycket, men för andra en omvälvande grej. Något läskigt. Något nytt. Är jag inte orolig att något ska hända?

Nej,jag är inte orolig att något ska hända. Men för den sakens skull är jag inte naiv. Jag vet att saker och ting kan hända. Men jag går inte runt och oroar mig. Förstår du skillnaden? Om jag hade oroat mig så hade jag begränsat mig. Men när jag vet vilka risker som finns, vad som kan hända och hur situationen är i det landet/området/platsen jag befinner mig på just då – ja då tar jag små avvägningar. Men jag låter inte rädslan styra. Det är min intuition, min uppmärksamhet och min observanta sida som träder fram. Kalla det för streetsmart, eller vad som helst. Men att ha lite kunskap om vart man befinner sig, om det politiska läget och om dess historik är en grundsten till att känna sig trygg med sig själv när man reser. För kunskap är makt, så är det ju. Och det med lite kött på benen och en vaken blick som möter människors blick med ett leende och en nyfikenhet som inte övergår till dumdristighet kommer ta en långt.

Det är klart jag har befunnit mig i situationer som inte helt har varit säkra. Som den gången jag gick vilse i medinan när jag jobbade och bodde i omgångar nere i Marrakech. Det var under mina första dagar och jag hamnade helt fel en kväll. Eller när jag hamnade i bråk med ett gäng huliganer i västra London för jag helt enkelt inte tänkte mig för. Jag minns den gången i Bombay när jag hamnade mitt i kravallerna på nyårsafton och höll på att bli nertrampad.

Men jag har även färska minnen från den kvällen hemma i Stockholm då ett gäng killar var för närgångna på tunnelbanan hem en kväll.

Situationen kan uppstå vart man än befinner sig. Och jag vägrar låta rädslan begränsa mig för världen. Jag vill inte leva så.