Vaknade 05:30 och undrade var fan jag var. Utanför fönstret dundrade i spårvagn förbi och jag famlade mig upp i det becksvarta rummet. Jag hann tänka inte en, inte två utan tre gånger – varför i helvete är jag uppe klockan halv sex när min jobbdag inte startar förens 08:00? Men då det numera sitter i ryggmärgen och aldrig är på tal att somna om igen, så reste jag mig upp, tände lampan och satte igång med min snabba morgonrutin innan ett träningspass. Snabbt upp, sätt igång mobilen (den är alltid avstängd på natten), svara på dm:s och kolla över vad som har hänt medan jag kissar, rengöring av ansikte och på med mist, borsta tänderna och svep 2 glas vatten. Därefter snabbt i kläderna, på med skorna och ut. Total tid: 10-15 minuter. Väl på gymmet så träffade jag på Mitra som jag sprang med förra året men som tyvärr lämnade Stockholm för att flytta tillbaka till Göteborg igen. Jag rev av mina intervaller och tittade på klockan, 06:40. Bra. Det betyder att jag skulle vara ombytt och klar för frukost med packade väskor redan klockan 07:15 då hotellet i princip låg vägg i vägg (strategi) med gymmet.
Och det är alltid när jag sitter där efteråt med en kopp kaffe jag tar upp frågan igen om varför jag går upp så jädra tidigt. Och jag ger mig själv alltid samma svar.
För tillfredsställelsen efteråt.
För tidsbesparingen.
För effektiviteten.
För min energin som skapas under dagen.
För styrkan det ger mig.
För det vad det gör mentalt.
För känslan.
För mig.
Det handlar inte om jag är morgonmänniska eller inte längre. Jag trodde det innan, men nu när människor frågar mig om jag är morgon eller kvälls-människa så svarar jag “beror på vad jag ska göra”. För rutiner är inget som hux flux ramlar över en, det är något man skapar själv. Jag ha valt att träna på morgonen, som har blivit en rutin. Något jag i grund och botten gillar. Därför vore det märkligt om jag gnällde över en rutin som är satt av mig själv. Det är jag själv som har kontrollen och styr. Det är ingen som tvingar mig att träna tidigt och framförallt så finns det inget medfött genetiskt tillstånd som gör det lättare för mig att träna på morgonen. Det är liksom inte inpräntat i mig att vara en morgonmänniska. För när det kommer till mycket annat vänder jag mig gärna om och somnar om en timme.
När jag ändå har ej på tråden så vill jag bara säga TACK för alla röster på mig i Årets Guldhjärta “Årets Social Media Influencer” – blir verkligen överväldigad. Ni som vill rösta på mig Stort tack! <3
0
0 svar till ““Jag är ingen morgonmänniska””
Bra skrivet! Har självklart röstat 🙂
Tack. Betyder massor 🙂
Men WORD och igenkänningsfaktor deluxe!????
Kul! Tack:)
Självklart röstat på dig!
Åh tack ♡♡♡♡
Word på dig som alltid! Jag är varken kvälls – eller morgonmänniska egentligen. Man är ju trött när man inte har något planerat på morgonen, men tränar som du på morgonen och i och med att man själv bestämt det så är det bara att kliva upp tidigt 🙂 samma på kvällarna, sover gärna men är lika gärna ute och röjer hela natten! 🙂
Great minds think alike 🙂
Så bra skrivet, och så sjukt peppande & inspirerande. Jag älskar att träna på morgonen men känner mig alltid så förbannat stel? Om jag tex ska ut och springa känns benen som tunga brunnslock och jag upplever att jag då har lättare att dra på mig löparrelaterade skador än om jag springer när kroppen är mer mjuk och igång. Givetvis har jag redan röstat på dig!!
Åh tack för rösten! 🙂 Gällande löpningen på morgonen så kan jag tipsa om att lägga in intervaller – det väcker benen och vänjer vid att vara igång tidigt. 🙂 Kram