JOANNA SWICA

(Tyvärr är dessa de enda bilderna jag har från eventet (mina egna mobilbilder) då Reeboks originalfotograf var tvungen att ställa in i sista sekund pga sjukdom och ersättaren inte var helt med i gamet om man säger så. Det finns dock en film på min Instagram.)

Förra veckan höll jag i ett event tillsammans med Reebok Nordics på Stadium där jag även delade med mig av min träningsresa, hur den såg ut när jag började i jämförelse med idag. Från att inleda min tränings “karriär” med fokus på viktminskning där min okunnighet fick mig att testa på det mesta tills att jag med åren ökade min kunskap, utvecklades mentalt och fysiskt samt förstod vad träning och hälsa egentligen handlade om. Att idag träna för helt andra anledningar än när jag började min resa är något jag vill inspirera andra till och framförallt – att det inte är en enkel väg alltid. Det hör lite till att hamna i “dietfällan”, att överträna, att hoppa mellan olika inriktningar, att träna fel eller bara tappa suget och börja om från början. Det är inga misslyckanden, det är lärdomar som bygger en stark bas och förutsättning för framtiden, vilket sker steg för steg när man stampar ifrån och försöka göra rätt, även om man ibland inte vet vad rätt egentligen är. Det kvittar hur bra PT:s man har och hur mycket böcker och forskning man slukar. Förstår man inte vad ens egna “varför” är då blir det svårt. Och det är det som jag har låtit ta tid för mig, jag har kommit fram till vem jag är och vad jag vill med min träning genom mig själv och mina erfarenheter. Polletterna har sakta men stadigt trillat ner en efter en och kommer fortsätta trilla ner och lägga sig tillrätta under mitt liv. För jag är långt ifrån där jag vill vara med mitt mindset och fysik idag, men jag är en bra jädra bit på vägen från var jag var för 5-6 år sedan. Jag är mitt i resan, och oj vad jag älskar att resa.

Att stå där inför så många personer och dela med mig av mina tankar och erfarenheter var nervöst i måndags. Känslan av “varför skulle de vilja lyssna på mig?” hade gnagt i mig ett tag och trots att det blev fullbokat nästan direkt, att personer skrev till mig att de såg framemot kvällen och Reebok peppade mig så hade jag medvetet motat bort tankarna på just den kvällen. Men likfan började de poppat upp ändå och jag började neurotiskt intala mig själv att folk endast hade anmält sig för att skratta åt mig.

Jävla tönt man är. 

Det blev inte så. Såklart det inte blev. Publiken var en av de finaste jag har stött på och jag fick så mycket kärlek innan, under och nu efteråt.

I min “föreläsning” valde jag även att dela med mig av en av mina största drivkrafter i träningen, jobbet.. ja men i allt jag gör. Jag pratade om min sjukdom (Guillain Barré) jag blev drabbad av när jag var 16/17 år och hur helförlamningen påverkade mig i efterhand. För just där och då, när jag var sjuk, var jag avskärmad och “obrydd”. Jag minns hur det enda jag tyckte spelade roll var att jag inte skulle få gå om tvåan i gymnasiet då det var det viktigaste i livet att ta studenten med mina klasskamrater. Som att kunna gå igen och spendera mitt liv i rullstol inte var viktigt, det kan man tycka men det gjorde inte jag där och då. Jag har fått det förklarat för mig i efterhand att det var mitt sätt att hantera vad som hände mig och jag valde att “bagatellisera” mitt tillstånd för jag helt enkelt inte klarade av att ta in och hantera vad som skedde. Visst gav jag mig fan på att jag skulle gå igen och kämpade på därefter, men det var inga konstigheter enligt mig själv – gå skulle jag göra inom några månader, fanns inget annat. Jag vägrade ens nudda vid tanken på något annat alternativ. Jag blockerade och stängde igen den tanken likt personerna på lyxfällan slänger sina oöppnade räkningar.

Det var inte förens ett par år senare, när jag var runt 25 och började prata om min sjukdom med min terapeut som jag började bearbeta det. Innan dess hade det varit något jag helt enkelt inte hade pratat om. Det kunde till och med gå så långt vissa månader, år, i mitt liv att jag inte ens tänkte på det. Som om det aldrig hade hänt. Det handlar inte om att jag skämdes, nej absolut inte. Men jag var nog inte helt mottaglig kring hur jag kände gällande den perioden i mitt liv. Jag tror inte jag var mogen att hantera det rent psykiskt då jag var väldigt duktig på att skjuta undan sånt som inte var relevant för mig just där och då. Jag minns när mamma frågade mig om jag hade varit på efterkontroll och hur det kändes i kroppen vid ett specifikt tillfälle. Jag frågade henne vad hon menade och skrattade sedan bort hennes oro “men maaaamma, det är luugnt!”. Det var liksom inga problem. Gud vad mjäkig hon var och sååååå tjatig.

Och det är fortfarande inte det. Det är inte ett problem idag. Men jag tillåter mig själv att känna, prata och reflektera kring det hela. Jag använder det som en styrka, som min alldeles egna motivations-boost när det känns kämpigt, eller helt enkelt går jäkligt bra. Det är därifrån jag hämtar styrka, lärdom och inspiration. Det är fantastiskt att vilja framåt i livet och inte älta – men att tillåta sig själv att tänka tillbaka är inte att älta. Att prata om tidigare händelser och tillåta sig själv att känna är inte att älta. Vilket jag idag har förstått.

Det slog över lite för ett par år sedan då jag blev något manisk, det var precis efter att jag hade slutat att säga åt mig själv “att inte tänka på vad som har varit” och landat i att allt jag hade gjort och upplevt. Det var som att jag ville “säkra upp” att jag utnyttjade min kropp. Jag anmälde mig till massor av lopp, tränade tungt, alldeles för tungt och maxade livet i alla aspekter. Livet skulle levas och jag fick inte gå miste om något.

Jag maxar även idag, men det är på ett helt annat sätt. Jag må träna och tävla hårdare idag men det är av “rätt” anledningar. Då sprang jag i mål blodig i olika hinderlopp för det var mitt sätt att ge allt och jag brydde mig helt enkelt inte om lite skrapsår, smällar mot huvudet eller muskelbristningar. Blödde jag så hade jag tagit i. Maxat. Använt min kropp ordentligt. Idag springer jag knappt ute när det är halt för jag är rädd att skada mig och att det ska påverka framtiden då jag vill kunna göra allt det jag drömmer om. Och ha en frisk kropp tills jag inte kan ta ett löpsteg längre. Förstår ni skillnaden?

Jag kan idag bli förbannad..nej rättelse, jag BLIR förbannad på det människor som gnäller: ” jag kan inte springa”, “jag kan inte” eller “det går inte för att jag inte har de förutsättningarna..” Har man en fungerande kropp utan skador/sjukdomar så KAN man springa, det handlar om att man exempelvis inte har konditionen eller tekniken – det går att träna upp. Att säga “jag kan inte” till saker och ting är att redan där och då ge upp och inte ge sig själv chansen att FÖRSÖKA. Att skylla på att man inte kan göra vissa saker i livet på grund av yttre faktorer så som vikt, tid, geografisk placering, väder etc är att redan där och då skapa problem för sig själv och därmed inte ge sig chansen att lyckas på ett eller annat sätt.

Att jag har varit helförlamad har inte gjort att jag idag bland annat tävlar i triathlon, har sprungit 190 km runt Mont Blanc på fem dagar eller vunnit ett klubbmästerskap i Crossfit. Det är JAG själv som har fixat det och det finns hundratals människor runt om i världen som gör detta varje dag. Det som skiljer oss åt är att vi alla har olika drivkrafter, och detta är en av dem.

Jag är inte rädd för att bli sjuk igen, däremot är jag rädd för att sluta vilja, sluta VÅGA.