Lustigt det där hur hjärnan säger åt en att bli stressad och få ångest när man simmar och märker hur avståndet till de andra framför sig blir längre. Det hände mig igår. Jag var på kvällsträning med Terriblue Tuesdays ute i Hellas och körde OW (open water). Vi var ett stort gäng och Micke Rosén höll i tyglarna. Det var simmande start och man kunde välja mellan 1, 2 eller 3 varv. Ett varv var ca 1300 meter. Jag valde ett varv då jag idag har distansimning på schemat. Vi drog iväg och jag la mig direkt med flit i ytterkant längre från de andra då jag fortfarande är rätt skakis när det kommer till mitt ansikte. Min näsa har inte råd att bli sparkad eller få någon som helst smäll efter olyckan och jag vill helt enkelt inte riskera något. Efter ca 600 meter märker jag hur avståndet som sagt blir längre och längre. Men jag simmar på och tänker inte mer på det. Efter ca 200 meter börjar min hjärna beordra mig att stanna. Att det inte är lönt. Att jag är för långsam. Här märker jag även att jag har simmat lite fel och får navigera om. Jag fortsätter och sväljer klumpen i halsen. Jag är inte dålig. Varför, VARFÖR, tänker jag så. Jag tycker ju inte det. Är jag schizofren? Har jag två personligheter? Vad fan är det som händer?
Till slut kom jag fram och klockar 1591 m. Hoppsan, det blev visst en smula fel i navigationen. Men trots det, så gick det ändå bra. Jag hade simmat ett jämt och kontrollerat tempo. Kroppen kändes fräsch och min puls var låg. Jag berömde mig själv och bad sedan mina tankar som under de 25 minuterna hade kallat mig för värdelös att dra åt helvete. Nej, jag tyckte väl inte det var skitkul. Men vet ni? Jag må vara långsam och seg när det kommer till simningen, men jag är inte värdelös.
Någonstans där jag inte var långsam så var på min löpning igår innan simningen. Jag var lite nervös inför den då jag inte hade sprungit på en vecka på grund av min smärta i höften. Men så stod jag där på löpbandet efter avklarat pass med strålande puls, tryck i benen och en kropp som kändes som dynamit. YES! Im back. Det kändes så jävla skönt!
För er som vill veta passet så var det följande: 30 minuter distansfart och därefter 5 x 5 min 4.30 tempo. Nerjogg 10 min.
Jag ger gårdagens träning 8 av 10. Nu drar jag och simmar för att därefter coacha Klara. Ikväll är det jag som dricker vin, hej!
2 svar till “Jag är inte värdelös”
Det är ju lite märkligt det där, att man vet att man är kapabel till vissa saker och vet att man kan det. Sedan så får man någon slags käftsmäll vissa dagar? När allt går tungt eller man känner sig värdelös.
Hade ett sånt riktigt käftsmällspass förra veckan, när jag skulle springa intervaller. Varenda sekund genom alla intervaller, var så hemska att jag bara ville kliva av bandet och gråta. Piskade mig igenom alla 10st, 2-minutare. (hade tänkt köra ytterligare några lite kortare snabbare, men nejjjjjj).
Och visst, man är nöjd med sig själv efteråt och känner FAN VAD BRA JAG ÄR ÄNDÅ! (även om man har gjort betydligt jobbigare pass andra gånger som borde ha känts plågsamma)
Ibland är det värdelöst att ha folk omkring sig – så svårt att skita i dem! Jag har tränat löpning i grupp några gånger och kört intervaller. Fy. Jag må ta i mer då än på egen hand men det är inte värt det…