JOANNA SWICA

Satt i taxin på väg hem igår kväll och messade med Louise. Hon frågade mig om jag hade packat (vi koordinerar vår packning oroväckande lika och tar det på högsta allvar). Jag skrev något i stil med att jag inte ens är hemma och kommer få göra det imorgon (idag) för jag har en del jobb jag måste få iväg innan. Några timmar senare stängde jag ihop datorn och började lägga fram kläder. Sen insåg jag att har ingen aning när flyget till Manchester gick. Och här kommer det sjuka – allt ligger på min SAS app samt i mina mail/kalender. Men jag kopplade inte det. Så jag stod där handfallen i en lägenhet i kaos och undrade hur fan man kan släppa iväg mig på någonting som helst.

Det löste sig några minuter senare. Det gör ju det. Jag kan ju det här. Det sitter i ryggmärgen. Men jag blir fan rädd för mig själv. Nog för att jag gillar kaos och funkar väldigt bra i det, men dessa minuter var inget roliga.

Därför beslutade jag mig för att skjuta på mitt morgonmöte, gav mig själv sovmorgon och vid åtta snörade jag på mig skorna för att springa med Helena. Jag behövde fötter mot asfalt, ansträngd andning och ett rejält utblås. Använda kroppen och inte knoppen. Jag behövde ladda om, reebota och bli redo igen. För det äter av mig. Hela flytten, jobb som ska in och andra åtagen äter utav mig, bit för bit. Och trots att jag älskar att vara på resande fot, på väg, så kände jag mig bara så jävla matt av allt som behöver fixas.

Planen var 15 km men blev 21 km. Jag sprang över slingrande stig, asfalt och hala klippor. Ökade sista kilometerarna med Temper Trap i lurarna och hamrande hjärta. Och sen var jag tillbaka, låste upp med ett lugn i själen, tog en dusch, gjorde en smoothiebowl och började pricka av min lista över saker som behöver göras under det dygn jag är hemma. Jag var redo.

Jag fick slopa att ge mig ner till Kungsgatan för att köpa ny kamera (min gick sönder i Berlin) och har nu gjort en provisorisk nödlösning i form av silvertejp runt skärmen som hänger löst. Jag har även gett upp tanken på att börja packa ihop lägenheten och har istället avsatt 2 hela dagar för det när jag kommer hem nästa vecka. Däremot har jag fått iväg de mail som behöver komma iväg, kvittoredovisat, packat inför England, tvättat och blivit klar med en text som jag har deadline på i helgen. Mina tre telefonmöten gick bra och jag hann med att lösa nya höstnaglar.

Det gick och jag har sprungit ikapp mentalt, tack vare att jag sprang i morse.

Jag tar ett gäng djupa andetag och fokuserar dessa tre veckor. Sen är det jag som tar vacay ett par dagar. Man måste göra så. Det funkar inte att ösa ösa ösa och sen inte ge sig något själv tillbaka. Jag är så jädra tacksam och stolt över att uppdrag kommer in och jag har chansen att jobba med det jag gör. Men jag är även oerhört medveten om att det finns perioder som inte är helt optimala och där måste jag passa på mig själv.

Dagen är snart slut och jag har lite kvar, sen är det jag som gör pannkakor med Karin och Viktoria som kommer över och håller mig sällskap i det sista fixet.

Imorgon drar jag och Louise en vecka till England för tågreportage.

Jag längtar.