Det är knappt 5 veckor kvar till Ironman Kalmar och jag känner varken för att simma eller cykla. Eller? Jo men delvis. Det är inte det att jag saknar träningsmotivation. Den finns där. Jag planerar cykelrutter på Gotland dit jag ska nästa helg som jag kan bränna av medan resten sover tidigt på morgonen, jag bestämmer simdejter och jag pusslar ihop dagarna så jag hinner springa mina långpass, jobba och vara en närvarande flickvän och vän. Allt detta hade inte gjorts om jag inte hade motivation. Men vad är då problemet?
I lördags hade jag med mig våtdräkt, simglasögon och boj, redo för att simma 45 minuter ute i skärgården. Gjorde jag det? Nej jag låg och snarkade på en brygga istället. I söndags tänkte jag att nu tar jag ett nytt ryck. Slutade med en helkroppscirkel nere i gymmet i stället. Imorse var planen att en gång för alla riva av simningen tidigt och sedan åka till kontoret. Jag vaknade, insåg att det inte kommer bli någon simning och frågade mig själv sedan vad fan det är som händer. Jag ville träna då jag älskar rörelse, men jag hade noll lust att simma. I vanliga fall så brukar sånt lösa sig när jag väl tar mig i kragen och hoppar i. Jag ogillar mjäk och är bra på att urskilja min lathet (den finns där, tro mig) från en dipp eller sliten kropp. Men detta är något annat. Och jag kan ej sätta fingret på vad. Så istället för att deppa ihop helt och bli stressad över att Kalmar närmar sig så gick jag ner till Sats och körde alla mina favoritövningar. Övningar som ger mig pump, får mig att svettas, bränner exakt på de rätta ställena och får mig att känna mig som en jädra amazon.
Övningar som får mig att må bra helt enkelt.
Och kanske är det just det som jag behöver. Lite självförtroende? Om man tänker efter, det är inte så konstigt trots allt. Hela våren har jag kämpat att bli bättre på 3 grenar. Jag har aldrig känt mig riktigt riktigt bra och hela tiden jobbat mot ett mål och från något som inte jag vill ha eller vara. Att då gå ner på gymmet och köra ett pass där jag varken behöver tänka eller ens pressa mig i den utsträckning som min träning annars kräver kanske är just det jag behövde? Jag vet att jag är bra, jag behöver inte jaga någon förbättring, jag kliver in och get shit done.
Bom. Kliver ut. Borstar av mig. Höjer blicken. Är lusten tillbaka nu? Är självförtroendet påfyllt? Det är 5 veckor kvar. Inners inne så längtar jag och vet vad som skall göras. Jag ska bara samla ihop alla de komponenter som skapar fokus, motivation och viljan igen. De är just nu ute och rasslar på någon form av sidospår. Det är som att jag går på högvarv fast att jag varvar några varv extra på tomgång.
Det är en speciell känsla det där, att vara så taggad så att man nästan spricker, att älska träning och att känna sin kropp i rörelse men samtidigt inte riktigt..vara där. Det kommer, det vet jag, det intressant är att jag upplever ännu ett tillstånd inom mig gällande min träning. Det är spännande och lite obekvämt, men jag tror någonstans det är bra för mig.
0
0 svar till ““Jag borde…””
Knepigt… Men tror du att du kanske inte laddat om efter Jönköping?? Jag är inte på din nivå men känner ändå att det skulle vara lite jobbigt att ladda om inför något nytt redan… Sedan tycker jag, som nybliven triathlet att det är svårt att bli riktigt bra när man kämpar med tre grenar. Jag känner mig som en cyklist, det var där jag började. Då cyklade jag kanske runt 30 mil i veckan, vilket gör att man blir Bra. Sedan är det inte kul att jämt cykla för den delen. Men nu när jag kombinerar alla så känns det inte som att jag specialiserar mig på något särskilt… Blir liksom halvbra på allt. Ja förutom simning där jag undrar om det är något för mig…? Jag ska verkligen gå in för att lära mig simma i höst/vinter… Jag har verkligen skitsvårt för det! Måste skaffa hjälp… Gick på crawl kurs i höstas men jag hade fulla sjå med att bara försöka simma så jag tog inte till mig några teknik tips. Kan typ inte simma utan dolme för jag sjunker ner med benen… Oj nu svamlar jag iväg…
Du får tänka på din cykling som gick kanon i Jönköping. Simning och löpningen har du ju redan. Bara att underhålla!
Ser fram emot att heja på dig i Kalmar!! Och jag önskar att jag någon gång står där på startlinjen…. Dock blir det inte nästa år som jag först tänkte… Nästa år tror jag att jag kör Jönköping igen och kanske Stockholm maraton. Sedan Kalmar 2020?
Kram
Hej Linda!
Jo, men laddat om tror jag nog att jag har gjort. Det är inte första gången jag kör tävlingar så tätt inpå. Jag tror definitivt det ligger något i vad du skriver att man har tre grenar att fokusera på, det är betydligt svårare än exempelvis styrkelyft eller bara löpning. För utöver det så har mand dessutom styrka, rehab och rörlighet som ska in och smörja kroppen.
Jag tycker definitivt du ska skaffa hjälp med simningen, det är så bra! Och smart att vänta med Kalmar, det kommer alltid finnas kvar. Ser framemot att bli hejjad på I Kalmar och att träffa dig. <3
kram!
Hej,
Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Har kört 3 st 70.3 ( Tjörn, Zell am See o Jönköping)
När jag sprang Stocholm marathon förra året så hände det ngt i mig efter det loppet. Var super glad o nöjd med min prestation o kände att nu kör vi Jönköping igen om ngr månader. Hade ju kört 2016 o ville få en bättre tid. Problemet var att efter Marathon så ville kroppen inte det jag ville. Träning är min passion. Har man o två barn så dem kommer alltid först fast därefter är det min träning.
Dagen kom då jag skulle packa väskan o cykel.
Jag satt i tvättstugan med alla kläder på golvet, väskan låg bredvid o allt skulle bara ner. Då kom det. Tårarna bara rann. Dem slutade dagen efter. Jag kom aldrig till Jönköping 2017. Klarade det inte. Kände mig helt värdelös, tyvärr. Därefter har mitt självförtroende inte gått uppåt. Jobbar med det hela tiden. Körde en sprint i Halmstad nu i somras för att få lite tillbaka av mitt förtroende till mig själv. Det var såååå kul.
Att jobba med sig själv gör jag hela tiden.
Jag kommer vara publik i Kalmar då min man kör. Jag hoppas jag kommer att se dig. Då ska jag heja så du hör!!
Du är cool o tuff! Tror på dig!
Kram
Hej Camilla!
Wow, tack för att du delar med dig. Känns skönt (ta det på rätt sätt) att man inte är helt ensam om dessa lite smått schizofrena tankarna. Jag är så glad att du är på väg tillbaka och återfann glädjen i Halmstad.
Ser framemot att träffa dig i Kalmar, ser du mig så hojta tag i mig! Stor kram, och hejja oss <3