Jag minns när jag var precis 17 år fyllda och vingligt stegade ut från den stökiga baren i Alanya där jag stolt, rebelliskt och med en vuxen uppsyn befann mig på charter med min tjejkompis. Påverkade av färgglada drinkar, värmen och uppmärksamheten som två unga tjejer med lång brunbrända ben ensamma på en charterdestination får levde vi livet i en vecka. En uppmärksamhet som redan när vi checkade in på det lilla hotellet med tvivelaktig standard vilket var ett resultat av en ”ospecificerad” bokning på Ving fick smaka på. Redan två timmar efter incheckningen började hotellets direktör ringa upp till vår telefon i det lilla hotellrummet med utsikt över vattnet som visade sig vara en blå betongvägg och andas högt. Han sa inget, han stönade och andades. Ett beteende som fortsatte flera nätter och kryddades med trånade blickar och middagsförslag. Vi skrattade bort obehagskänslan som låg och skvalpade som en liten boll i magen och kvittrade förtjust i våra samtal till våra föräldrar att allt var bra. Vi kunde minsann ta hand om oss själva.
Jag brukar tänka idag på vad som hade hänt om min jag eller vän hade åkt hem själv någon kväll, berusad och naiv, men en tilltro på att allting var bra.
När jag var 14 år spenderade jag en sommar nere på ett av världens äldsta och mest anrika arabstuterier i sydöstra Polen, några km från den vitryska gränsen. Min mamma som hade kontakter med familjen som drev stuteriet körde ner och lämnade mig för en sommar fylld av hästar, lärdom och äventyr. Jag minns hur jag vid genomgången av de vackra omgivningarna blev presenterad för 2 förmän som skulle ansvara för mig, jag minns hur en av dem tittade på mig med oro i blicken. Denna blicken landade på mig igen sent en eftermiddag, när vi satt tillsammans i solen och smörjde träns och tittade på hur en flock föl sprang runt i hagen. Jag frågade om någonting hade hänt och tittade på Wojtek som skruvade på sig. Han frågade mig om någon hade pratat med mig om att röra mig utanför stallområdet och vid de bortre delarna av hagarna samt om jag kände obehag av att röra mig själv på området. Jag tittade undrande på honom och skvätte ut lite olja på mina shortsklädda ben. Vad menade han egentligen? Det är väl klart jag höll mig på området? Han tittade på mig med en egendomlig blick, nickade och verkade bestämma sig där och då att inte gå in mer på ämnet. Min sommar med hästar, fikastunder i solen och spektakulära uppvisningar med hästar värda miljoner förflöt lika idylliskt som i en Min Häst-novell.
Jag brukar tänka idag på hur jag hade reagerat om någon berättade för mig att grannbyn vid floden några km ifrån stuteriet som avgränsade polen mot vitryssland hade haft misstänkta trafficking- kidnappningar av unga flickor med brunbrända ben.
För någon månad sedan tog jag tunnelbanan hem efter en slirig utekväll på andra sidan stan efter att jag surt konstaterade att alla taxibilar var long gone. ”ÄH fuck it!” tänkte jag och började gå igenom den mörka tunneln till tunnelbanan. På vägen mötte jag några män och deras blickar fick min något vin-avdomnade hjärna att vakna till. Jag smsade min kille och satte mig sedan på tunnelbanan, kom hem och kröp ner bredvid en varm kropp som sekunden senare rörde på sig hastigt och läxade upp mig ordentligt. HUR kunde jag ta tunnelbanan hem och dessutom smsa något som mest liknande något en treåring skulle skriva? Varför tog jag inte taxi hem när jag var så berusad? Jag mumlande något om att jag faktiskt skrev att han skulle möta mig innan jag somnade i en väldigt behaglig sömn, ni vet en sån man får efter att ha dansat halva natten och druckit hotshots? Exakt. Morgonen därpå kände jag på mig att jag hade gjort något dumt och som en olydig liten hund svassade jag bort till min kille som gjorde frukost och kramade honom bakifrån. Jag drog in hans doft och borrade in mitt ansikte i hans nacke. ”Jag hatar när du skäller på mig” försökte jag och kände hur han la ifrån sig stekspaden och vände sig emot mig och började förklara. Och jag förstod. Jag förstod hans rädsla, oro och just i den stunden ilska över att få ett slirigt sms av mig halv tre på natten och inte ha någon möjlighet att svara då han sov och jag, ja jag åkte tunnelbana hem tvärs igenom halva Stockholm, lättklädd och tillgänglig för män som om de vill tar sig rätten. Jag förstod att han inte vill skälla på mig, men vad ska man göra när den man älskar mest utsätter sig för onödig risk? Och jag blev rädd. I efterhand blev jag rädd. För han hade ju rätt. Samtidigt som jag hatade att det är JAG som måste tänka, JAG som måste ta ansvar. Inte männen. Utan jag.
Jag brukar nuförtiden tänka på alla incidenter i mitt liv och känna samma oro som han gjorde den natten. Jag gjorde det inte innan, men idag gör jag det.
Fast att jag käftar emot med argumentet ”men jag åker alltid taxi annars, vad spelar det för roll?!” så vet jag, jag vet innerst inne att det kommer komma en dag där det faktiskt spelar roll. Argumentet ”det händer inte mig” fungerar inte längre.
Kanske handlar det om en försvarsmekanism, en form av mental rebellisk ståndpunkt där jag skjuter ifrån mig att det faktiskt kan hända.
Jag kan bli våldtagen.
Flickor, tjejer, kvinnor blir våldtagna varje dag och jag känner dagligen hur maktlösheten, rädslan och ilskan griper tag i min kropp och själ. Hur jag skakar, hur jag högt frågan ”varför GÖR ingen något?” när jag återigen läser en våldtäksdom som läggs ner på grund av bristande bevis eller tafflig utredning gjord av poliser som utkämpar sin egna strid om att bli sedda, hörda och respekterade.
Det är ingen ursäkt, verkligen inte, men någonstans i det tysta har jag accepterat att inte ens lagen är på vår sidan.
Jag läser dagligen om #metoo och hur modiga tjejer berättar sin historia och hur de också likt mig tänkte ”äh, det händer inte mig.”
Och nu återstår det sista, att acceptera att jag faktiskt är mer rädd idag än för något år sedan.
Det handlar inte om att jag kommer låsa in mig i min lägenhet och misstro alla män som jag möter på gatan. Ni som bemöter tjejers ilska med denna attityden när vi upprörs över hur samhället ser ut, hur män tar sig friheter och hur sjukt fegt rättssystem vi har, ni har inte förstått någonting. Det finns en anledning till att jag plockar upp mobilen när ja möter män i grupp mitt i natten. Det finns en anledning till att jag kollar mig över axeln när jag går hem sent från kontoret. Det finns en anledning till att jag blir ombedd att ta taxi hem från krogen. Att män i min närhet har oroat sig över mig. Att tjejer ombeds att inte springa med sina hörlurar instoppade i öronen i löpspår.
Det kommer inte från tomma intet. Det finns alltid en anledning.
Jag är 30 år gammal och betraktar mig själv som en självständig, stark kvinna med stor livserfarenhet och världsvana. Jag tar utmanar mig dagligen och skulle beskrivas som oerhört orädd. Dessutom bor jag i ett av världens mest välutvecklade länder.
I ett land på framfart men där männen fortfarande säger grattis på Internationella kvinnodagen. Grattis till ovanstående? Till att vi ännu idag inte får göra samma saker som män? Att våra löner diffar? Att mina bröst i vissa möten får mer uppmärksamhet än vad jag är där att framföra? Åh tack så mycket.
Jag brukar tänka på allt jag har upplevt i mitt liv och allt jag vill göra. Jag gör det med nyfikenhet, målmedvetenhet och glädje. Men tyvärr även en viss skarpladdad känsla av att alltid vara på min vakt.
För naiviteten och oskyldigheten jag en gång hade har bytts ut till en acceptans om att det kan hända.
1
0 svar till “Jag förstår, men håller inte med honom, när han skakar om mig och med gäll rädd röst tillrättavisar mig ”TÄNK LITE!””
Oerhört bra text!
Joanna!
SÅ bra, tack och bock men det gör mig samtidigt så jäkla förbannad. Att det nått dit att vi accepterar, är rädda och alltid måste spetsa alla sinnen och vara redo att på något sätt lösa situationer som ingen flicka, tjej, kvinna någonsin ska behöva hamna i. Hur rädslan tar över livet och hur livsglöd blir svagare och drömmar släcks för att dörrarna stängs framför våra näsor.
Men aldrig ska vi sluta kämpa, drömma och glöda tillsammans.
Exakt. Det gör mig också förbannad och även om jag många gånger vill säga: Nej, nu tänker jag leva mitt liv precis som en man. Ska inte vara rädd. Så går det fan inte i alla lägen. Det g å r inte att inte se sig om över axeln. Att inte skicka sms om var man är..OM något skulle hända. <3
Tack för en tänkvärd text, som alltid!
Varsegod. <3
Skitbra skrivet!
Tack Rebecka!
Alltså din text…wow! Så många gånger man tänkt…”äsch händer inte mig” och att vara i barndomstrygga väggar…med morbröder etc som tillslut gjorde mig rädd att åka dit osv…men det är nåt annat. Denna text åkte rakt in i hjärtat och än en gång wooow <3
Gud så bra skrivet Joanna Swica!!! Mycket hög igenkänningsfaktor. Tyvärr 🙁