Jag har aldrig drömt om att gifta mig. Inte heller om ett ”traditionellt” liv med man, hus och barn. Det betyder inte att jag har ansett det livet sämre, det har bara inte varit en prioritet och inte heller en önskan. När jag var runt 20 läste jag en dikt som innehöll frasen ”nada es seguro, todo es posible” och insåg att ingenting har känts mer rätt. Den har funnits med mig sen dess.Om 4 månader gifter jag mig och jag hajjar ibland till. När hans blick sveper över mig, när hans hand tar min där hans finger sveper över min ring, som om han påminner sig om att jag faktiskt sa ja.
För ingenting har någonsin varit självklart och definitivt. Vi är inte skrivna in sten, men vi kommer ge ett löfte till varandra att fortsätta tills vi inte längre har mer att ge. Jag vaknade i natt och kände hans hand ligga runt min höft, där linjerna sluttar och höften tornar upp sig som ett berg. Det var 15 dagar sedan jag kände hans värme sist. Jag tänkte på att jag aldrig vill sluta ge. Aldrig vill sluta känna att oavsett vart jag har varit så är hans hand runt min höft lika självklar som mitt svar på hans fråga den där dagen på fjälltoppen.
Vad som händer sen är upp till oss för ”Ingenting är säkert, men allt är möjligt.”
13