JOANNA SWICA

Sitter på Mahalo Odengatan och jobbar. Många reagerar på det, att åka från kontoret till ett annat kontor – ett mer mobilt kontor. Ibland hemma, ibland på något cafe och ibland på olika byrås eller kontorshotell där jag antingen bjuder in mig själv för kaffet är gratis och hänget är skönt eller för att jag har möten. Men det är så det har sett ut den senaste tiden, Allt som ni ser här på bloggen, Instagram, i Friendcation och andra kanaler. Alla resor som anordnas och events som leds. De skapas inte av sig själv. Det är sena kvällar, tidsinställda inlägg som skapas på helger och ledig tid. Det är minuter som utnyttjas effektivt på tunnelbanan till och från jobbet och tid som tas från umgänge med vänner, sambo och familj – för att få det hela att gå runt.

Missta inte detta för något heroisk slag på bröstet, det är inte det jag förmedlar här. Jag är heller inte efter sympatier, jag har ju valt detta själv. Vilket vi alla har som jobbar som vi gör. Vi är inga hjältar som många av oss vill måla upp oss som, vi har bara valt en lite jobbigare väg. Jag vill vara öppen med att det har sett jäkligt härligt ut de senaste veckorna. Vinresa till Toscana, urmysig weekend till Krakow. Lyckade träningsevent och utmärkelser. Många har dunkat mig i ryggen och skrockat “oj oj oj, det går bra nu”. Och jag har hela tiden tänkt – Ja, det är på tiden det gör det med allt tid, energi och kärlek jag lägger ner på detta.

Jag är ödmjuk inför vad jag gör och vad som skapas samtidigt som jag under hösten har frågat mig flera gånger – är det värt det? För som sagt, någonstans skapas alla dessa härligheter ifrån och det är inte genom att enbart trycka enter.

Det är klart man vacklar, det vore konstigt annars. Men i slutändan så kommer jag alltid till samma konklusion. Ja, det är värt det. Och jag älskar det jag gör. Det ger mig chansen att upptäcka nya delar i livet och jag har lärt mig oerhört mycket på vägen.

Det är slitigt, det är det. Men någonstans så gillar jag det. Även om jag fortfarande blir fruktansvärt trött på när människor förminskar det jag gör. Jag kan ibland komma på mig själv att först säga min roll på SOS International som beskrivning för mitt yrke innan jag fortsätter med mitt egna företagande. Jag gör inte det för att jag skäms eller inte tycker det är lika värt. Absolut inte. Men ibland orkar jag bara inte förklara, speciellt inte i sammanhang jag redan kan utläsa att folk antingen är trångsynta eller kommer göra sig lustiga. Det är som att luften lite har gått ur mig denna hösten. Av flera skäl än just bara det ni vet om.

Samma sak gäller relationer med andra människor. De senaste veckorna har jag släppt taget helt om vissa personer som tidigare var rätt frekventa i mitt liv. Personer som rent av har varit elaka och orättvisa men där jag har låtit det passera för jag har “varit en större människa”. Dock har det gnagt, ni vet som en kliande lapp mot nacken, och jag känt mig ansvarig för en situation som egentligen inte alls har legat på mig. Det har jag släppt, samma sak att alltid försöka styra upp middagar eller möten med personer som aldrig riktigt återgäldar det. Det har skett på ren automatik – för det är sån jag är. Och det är jag fortfarande, men bara inte mot dessa människor.

Jag trodde det skulle kännas mer, men nej, det känns som när man tittar på en sorglig film och gråter en timme. Sen torkar man tårarna och allt är bra igen. Så känns det. Lite lättat, lite klokare och lite obrydd.

Jag har saknat att skriva såhär. Utan agenda eller riktning. Bara skriva vad som faller näst i tanken.

Vi hörs, kram.