JAG LÄGGER YTTERLIGARE TILL ERR LAND PÅ LISTAN DÄR JAG SOM KVINNA INTE ÄR NÅGOT VÄRD.

Föreställ dig att blir våldtagen, gravid och tvingas föda ett barn som du inte har önskat med en man som har skadat dig för livet. Föreställ dig relationen med barnet. Med samhället. Med männen runt om dig men framförallt med dig själv.

Föreställ dig att du och din partner har ett fint förhållande där livet precis har börjat, kanske har ni påbörjat studier, kanske har en av er precis fått drömjobbet eller påbörjat en satsning inom någon idrottsgren. Den personen är du. Du vet vad du vill, du har skapat dig förutsättningarna och har chans till att påbörja din dröm. Men så råkar du bli gravid. Ni slarvar aldrig, men det händer och självklart är ansvaret helt på dig då det är du som äter preventivmedel och ja, du är kvinna. Du blir tvungen att behålla det. Och livet som du, som ni, trodde skulle bli förändras drastiskt.

Oavsett om du är i en trygg relation, blir våldtagen, är singel och under en härlig one night stand blir gravid när du för en gångs skull lägger ansvaret på killen och gummi men såklart fumlas den av. Oavsett om du sköter dig exemplariskt eller en gång glömmer ditt minipiller. Oavsett vad så kommer du aldrig få bestämma över din kropp. Det är 2021 och abort är numera olagligt i delstaten Texas. Inga undantag för incent eller våldtäkt och med en summa på 10.000 dollar till den som anger kvinnan. Förstår du? Anger kvinnan. En häxjakt där medborgarna agerar bödel.

Det är 2021 och vi backar sakta men säkert i utvecklingen. Jag ligger i sängen och tittar på Handsmaid´s Tale samtidigt som jag möts av samma typ av förtryck i denna tid, i verkligheten, just nu. Jag kom på mig själv att gråta tyst när jag skrev det här igårkväll. Av hopplöshet. Av ilska. Av en tappad tro. Jag kom på mig själv att gråta när jag tänkte på kvinnorna i Afghanistan. Kvinnorna I Sydafrika. Kvinnorna i Syrien. Kvinnorna i Polen. Ett land där jag föddes, men ett land som jag mer och mer inte ser som mitt.

Kvinnorna runt mig.

Det är 2021 och en delstat har fråntagit hundratusentals kvinnor rätten till sin egen kropp. Jag lägger ytterligare till ett land på listan där jag som kvinna inte är något värd.

Och jag fortsätter gråta. För just nu är sorg det enda jag kan uttrycka.

7

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *