JOANNA SWICA

Jag hade en riktigt rövdag igår. In matter of fact så fortsatte den faktiskt idag och här sitter jag nu på Arlanda och förbereder mig inför mitt möte i Malmö med en bitter eftersmak i munnen. Och då snackar jag inte om kaffet jag dricker. Om igår var en deppig dag så skulle idag mer beskrivas som grumpy cat med rabiata inslag. Jag sitter här längst inne i Loungen på terminal 4 och gömmer mig bakom min datorskärm, kisande och muttrande mot varenda en som går förbi och stöter till min datorväska som står bredvid mig på golvet.

Allt som kunde gå fel gick fel igår.  Jag vaknade upp med en tryckande känsla i kroppen. Det var som om hela mitt väsen befann sig på en tunn skör kant och när som helst kunde tippa över. På tunnelbanan gick precis VARENDA människa in i mig vilket nästan fick mig att börja gråta och jag tittade länge efter människorna med en känsla uppgiven känsla i kroppen. När jag sedan sätter mig på tunnelbanan så inser jag att fel skor är nerpackade till träningen, mina kostymbyxor är skitiga och att jag har tagit fel tunnelbana. Sätter mig på en ny och blir synad upp och ner av en riktig surgubbe för jag sitter och scrollar i mobilen. Jag kan riktigt höra vad han tänker med sin gnälliga präktiga röst som långsamt predikar om hur det var bättre för innan mobilerna med sin farliga strålning som får svampar att växa ur hjärnan och förstör samhället.

Resten av dagen så spiller jag, tiden går för fort vilket resulterar i att jag känner mig mer stressad men ändå mitt i misären får jag en del gjort. Det är nog det enda ljuset denna dagen. Att jag blir mer fokuserad och produktiv när jag tycker världen är en mörk plats att leva i. Ser liksom allt som en boxningsmatch som jag betar av, rond för rond. För livet suger ändå, inget kan bli värre. Krångligt mail? Check! Finns inget krångligare än denna dagen. Excel? Check! Är ju redan på botten. Tråkig uppdatering i systemet som behövs göras? Check! Allt är roligare än min egna existens. Ta ett samtal där man måste tillrättavisa någon fast man inte riktigt vill. Check! Empatin är större då jag vet hur det känns.

Framåt eftermiddagen när jag var klar på jobbet steg jag ut och möttes av regn, blåst och såklart – inget paraply. Att det sen var mörkt också var ju ännu en grej som adderades till min box of joy. Efter mitt möte inne i stan åker jag mot gymmet och tar ett mindre roligt samtal på vägen dit, detta resulterar i att jag är helt gängorna när jag ställer mig på bandet. Lägg sedan till kvinnan som släpper in mig på Sportpalatset med en mycket motvilja som hon dessutom surt poängterar för mig då mitt SATS-kort har gått ut med bara 3 dagar och mitt friskvårdsbidrag (som är på väg via mitt jobb) inte ännu har inkommit. Jag förklarar med darrande läpp för henne att det är på väg och det inte är några konstigheter varpå hon tittar på mig som om jag försökte göra något kriminellt intrång på hennes träningscenter. Lämnar henne och orkar inte ens bemöda mig att fråga henne om hennes servicekänsla försvann på posten och hur hon tänker när hon behandlar betalande kunder (som dessutom är på centret flera gånger i veckan) sedan 6 år tillbaka som aldrig någonsin har släpat efter med en betalning som bedragare.

Kommer på bandet och börjar motvilligt springa.

Avbryts av en instruktör vars humör är mörkare än snöhögen här utanför fönstret på Arlanda som ber mig stiga av bandet då det är indoor running class.

Bryter mitt pass och kommer på mig själv att stå och stirra ut i luften i några sekunder redo att börja gråta.

Biter mig i läppen och går upp på ovanvåningen där jag hittar en crosstrainer som jag kör några minuter på tills ett löpband blir ledigt. Springer mitt 30 minuters distanspass och därefter mina 8 backintervaller som jag utökar till 11 då min kropp skriker. Den på riktigt skriker och jag bara springer. Svetten sprutar, min andning raspar i min hals och det flimrar för ögonen. Men min kropp skriker. Och jag låter den skrika.

50 minuter senare och skriket har avtagit något.

Resten av kvällen spenderas i soffan, blir serverad en smootiebowl vilket jag tacksamt tar emot, äter 2 snickers, läser igenom min presentation för dagens möte i Malmö en sista gång och slocknar sedan.

Sover 5 oroliga timmar.

Vaknar upp idag, fortfarande med en tryckande känsla i kroppen men den darrande läppen har ersatts mot något vassare, något hårdare. Något som definitivt inte hade låtit Satspolisen få mig att känna mig som en lumpen bedragare igår. Något som hade grabbat tag i killen som gick rakt in i mig igår och inte ens bad om ursäkt när jag höll på att ramla.

Världen är fortfarande mörk och det är helt okej, det får vara mörkt, vi ska nog kunna enas – mörkret och jag. Jag lämnar rosa cupcakes och enhörningar som sprutar konfetti ur röven åt andra, just nu finns det inte tillräckligt med filter i livet för att frambringa något glitter.