JOANNA SWICA

Jag har uppdaterat mina sociala medier varje dag i snart 7 år. Med undantag för olyckor och någon enstaka dag. Men förutom det så har jag tänkt, skapat och postat content varje dag. Och jag har, och gör, tyckt om det. Annars hade jag aldrig fortsatt. Annars hade jag aldrig valt att säga upp mitt heltidsjobb för att jobba med det som började som en rolig grej, som sedan växte till en sidebizz och sedan blev mitt levebröd.

Men när blir det för mycket? När tappar man suget? När börjar börjar det kännas som ett tvång? Jag vet helt ärligt talat inte för jag har inte kommit dit ännu. Och jag vill aldrig göra det heller. Därför agerar jag i förhand. Lite som parterapi. Det funkar inte när skadan redan är skedd. När det är så pass infekterat att terapeuten får en att vilja klösa ögonen ur varandra. Då är det redan försent.

De senaste veckorna har fått mig att varva ner samtidigt som jag har istället för att ta semester (vilket man egentligen aldrig helt kan som egen företagare) jobbat varje dag. Det var inte riktigt planen, men det är det jag har gjort.

“If not now then when?”

Jag resonerar lite så gällande detta beslutet. För mycket har hänt det senaste året. Och jag har fan klarat det med en jävla bravur. Det är ett under att jag inte brakade ihop. Istället har jag vänt allt det jävliga till något bra samtidigt som jag har tillåtit mig själv att må för jävla dåligt emellanåt. Vilket man ska. Enligt mig själv.

Jag loggar därför ut i veckan. Stänger ner totalt och ger mig själv 4 veckors offline. Det är längden som jag kan nyttja och skulle jag känna efter 3 veckor att det räcker så är det fine. Men jag har 4 veckor att spela med och jag är otroligt tacksam att jag är så pass privilegierad att kunna ge mig själv det. Att ha en parhäst, Louise, som tar de första två resorna med Friendcation utan att ens motsäga sig min fråga. För vi båda vet ju att hade det varit tvärtom hade jag inte tvekat att göra detsamma för henne. Det är därför man väljer att arbeta med människor som förstår. Ens bästa vän. Och jag tror och hoppas att vårt nätverk, Friendcation, förstår mitt beslut. För det är trots allt den viben vi promotar i gruppen. Att känna sig trygga i att följa sitt hjärta. Att det är okej att inte köra all in. Att det är okej att vara den man är och göra det man behöver.

Det enda jag kan komma att göra, ifall jag får feeling, är att uppdatera här. Som ett livstecken. Eller så gör jag inte det. Men min IG kommer få vila helt. Jag kommer inte dela med mig av vart jag ska och inte heller vad jag gör. Hösten kommer dra igång med en sjukt jäkla fart och jag har mer jobb än någonsin. Jag behöver det här och jag hoppas att ni finns kvar när jag är tillbaka.

Kram,