Jag minns hur jag satt på Volta den där lördagsmorgonen i juni. Vi åt långfrukost innan vi skulle åka ut till Vaxholm med några vänner för en dags sol och bad på klipporna. Han märkte att det var något och jag såg hur han nervöst tittade på mig, observerade mig, granskade mig. Varje gång jag tog ett andetag och förberedde mig för att berätta stannade jag av mitt i utandningen och slog ner blicken. Han såg på mig. Blev blekare.
”Vi måste prata..”
”Jaaaha..euhm..okej..”
Jag tystnade, tog en klunk av kaffet och mötte hans stadiga blick. Aldrig att han viker av med den blicken tänkte jag för mig själv.
”JagharfråganomjagvillvaramediRobinsonsåjagtänkteattjagskickarinochderingdeuppdirektochnuharjaggåttvidareochträffatproduktionensamtläkareochjaghartackatja”
Uaaaaaaaaah…jag andades in och insåg att jag hade sagt det där så snabbt i ett enda andetag att jag knappt hade registrerat vad jag själv sa.
”Du ska vara med i Robinson? Det var det du ville berätta? Det du har gått och hållt på hela morgonen..?” säger han och jag kan riktigt se hur hela han andas ut.
”Ja? Vad trodde du jag skulle säga? Trodde du att jag skulle göra SLUT?!” kontrar jag och ser på hur hans oro sakta men säkert ebbar ut. Ja, han trodde ju det. För en sekund så trodde han att jag inte ville mer. Vi tittar på varandra sedan börjar vi båda skratta.
”Det är väl klart som fan att du ska åka.” säger han sedan och kramar min hand med ett stort leende.
Ja, det är väl klart som fan jag ska göra det tänker jag och känner hur stenen som har tyngt ner mina axlar försvinner. Min oro över att han skulle reagera på ett annat sätt, ett sätt som tidigare personer i mitt liv skulle ha gjort hade etsat sig fast i mitt inre och jag var helt enkelt så nervös inför att hans skulle bli arg.
Arg över att vår första sommar ihop inte skulle bli som vi hade planerat. Arg över att vi skulle få ställa in vandringen i Abisko och fjällmaraton i Åre. Arg över att jag bara drog. Arg över vad andra skulle tycka om mig och att jag skulle skämma ut mig i tv.
Innerst inne vet jag att han inte är en sådan kille. Att hans grundtrygghet och respekt för vem jag är och vad jag gör och vill göra i livet är stor. Men det är klart att tidigare erfarenheter etsar sig fast. Och det var det jag upplevde den där soliga morgonen i juni på Cafe Volta då jag berättade för min kille att jag inom 2 veckor skulle befinna mig på en Ö ute i Haparandas skärgård.
Och han ser på varje avsnitt med stor stolthet.