Jag springer en hel del härnere, löpningen trappas upp för varje vecka som går och jag kommer på mig själv att hamna i ett tillstånd där jag bara gör. Under hösten så har jag mer känt att varje pass har varit räknat. Som ett en liten tröskel. Inte för att det har varit jobbiga pass eller jag inte har velat, men de har varit märkbart tydliga för mig. En större ansträngning än vanligt. Jag tror det har att göra med den här mellanperioden, när man befinner sig i grundträning och kör ganska lugnt men samtidigt inte alltid hinner med då det är mycket eller annat. Så det sisådär, man gör det men kroppen och huvudet får inte ut helt vad den brukar. Men så övergår den där grundperioden, den lite lätt haffsiga slaffsiga myspys fis “uäh” perioden till något strukturerat där det finns en förväntan och höjd intensitet. Med ens, när jag borde känna mer så blir det som en tvärtom effekt. Jag hamnar i ett flow. Ah. Här hör jag hemma.
Och så springer jag. Jag springer och springer och springer.
