Jag vägrar vara krukväxten i hörnet, jag är den dåliga stämningen, det obekväma, sårskorpan på armen som kliar något förbannat. Jag brinner av.

Jag spelade in en story där jag pratade om varför jag reagerade på när min kille sa ”Grattis på Internationella Kvinnodagen”. Jag tog upp varför jag har så svårt för det och radade upp ett par skillnader som i allra högsta grad är aktuella. Jag tog upp rädslan för att som kvinna gå hem från krogen själv,
rädslan över rättssystemet där du som kvinna tyvärr blir ifrågasatt snarare än hjälpt, löneklyftan, stressen över att behöva ”planera” sitt liv efter ett eventuellt barn, om man nu kan få barn, vilket också är en stress i sig. De ständiga ifrågasättanden, respektlösheten och hopplösheten som man känner. Jag reagerade på rätten till att inte få bestämma över sin kropp.

Jag fick mängder av gensvar, men så fick jag detta, och jag kände hur hela min kropp började brinna. För det är en sak att läsa om denna ignorans i olika kommentarsfält och höra pojkar/män/gubbar yla vid bardisken. Ibland tar jag diskussionen ibland inte. Men att få kommentaren direkt till mig, av en person jag förvisso inte känner men vet vem det är, som jag blev en smula förvånad över. Det fick mig att brinna av samtidigt som jag kände – kommer de någonsin förstå? Vilja förstå?

”Läser statistik på Universitetet nu. Första exemplet som läraren tog upp är vilka variabler som kan tänkas påverka lön i den heta frågan på om löneklyften. Och faktum är att vad man har mellan benen inte är den direkta orsaken. I studierna som gjorts så är det snarare bakom- och mellanliggande faktorer. Typ som att kvinnor i regel arbetar mer i hemmet och om och när de blir mammor inte kan arbeta övertid lika mkt osv. Den förenklingen som har blivit slagord för feminister stämmer inte. Sen är det nåt skumt som händer i Sverige när vi inte kan gratulera någon när deras dag uppmärksammas. Kan vi inte stå med varandra och titta på problemen? I Ukraina eller Ryssland bara som exempel så är kvinnodagen en tid för att lyfta och uppmärksamma kvinnor. De får blommor i skolan och firas helt enkelt. I Sverige har vi hamnat i mentaliteten att vi måste fokusera på det dåliga hela tiden och det är så tröttsamt. Jag står vid din sida i allt för kvinnors befriande men all polarisering.”

Jag började mitt svar sakligt, för jag uppskattar ändå denna typen av välformulerade kommentarer. Det märks att det är något innanför pannbenet på avsändaren. Jag tog upp att vi har ett val att inte vara mer i hemmet, och att många av oss kvinnor inte ens vill vara det, men att i många hushåll så är det inte ekonomiskt möjligt att låta mannen ta merparten av föräldraledigheten. Sedan 1974 har män kunnat ta ut föräldraledighet. Ändå väljer män att bara ta ut en fjärdedel av föräldradagarna. Det är de hårda värdena, sen att kvinnor får ta ofantligt mycket skit när de väljer att jobba under sin föräldraledighet eller gå tillbaka tidigare, det är de mjuka värdena men gör nog mest ont.

Så på vilket sätt är inte vad vi har mellan benen orsaken här?

Det blir ett moment 22 och tro mig, vi är många som inte vill hamna under ”kvinnor i regel..”.

Att ta upp Ryssland och Ukraina fick mig att sucka tungt samtidigt som jag skrattade bittert. Oh boy. Du har ingen aning. Berätta inte för mig hur det är i dessa länder. Jag är själv från Polen där de jämställdhet precis har börjat uttalas som ett ord, samtidigt som de nu börjar backa tillbaka i utvecklingen. De har lång väg att gå. Jag har släktingar i Ukraina och har en del vänner som har jobbat i Ryssland. Det är som dag och natt. De har inte samma styrka och möjligheter att kräva förändring. För ja, det är något som vi i Sverige har kommit långt i. Att sätta ner foten och säga ”Nej, jag vill inte bli gratulerad på en dag som belyser problematiken för kvinnor i världen”, ”Ge fan i min kropp.” eller ”Jag väljer karriär OCH barn.” Det sätter ett statement och vi banar förhoppningsvis väg för andra länder. Och kanske är det där skon egentligen klämmer. Att vi inte längre sitter som små söta nickedockor, som våra kära grannar i Öst, och tackar. Att vi ryter ifrån, att det börjar bli obekvämt och att vi faktiskt står med varandra och tittar på problemet men numera även agerar när dagen i många länder helt förlorat sin politiska innebörd och liknar mest alla hjärtans dag, en dag då män uppvaktar kvinnor med en röd ros och säger grattis på kvinnodagen. Då vill man helst inte förstöra dagen med att demonstrera, ta upp problem med jämställdhet och prata om orättvisor. För då blir det jobbigt. Tröttsamt.

Men för vem är det egentligen det är tröttsamt för? Jo, männen.
Bra. Låt det vara jävligt tröttsamtför vi har bara börjat .

Säg inte åt mig att känna tacksamhet för något som SKA vara en mänsklig rättighet, något som ska vara en självklarhet. Det är som att be mig, oss kvinnor, att tacka för att vi får leva. Att få vandra på samma jord som er män. Precis så känns det. 

Att sedan vakna idag och mötas av nyheten att Alabama säger ja inför totalförbud för Abortgför mig så jävla förbannad. Det slår över och jag går runt som en vulkan och bubblar. Det är som att slå på strömbrytaren, allt blir synligt och jävligt verkligt.

Och nu sitter jag här vid mitt köksbord och vibrerar. Hela dagen har jag skrivit, pratat och ventilerat. Jag har ifrågasatt världen, samtiden och människors syn på ett lika värde. Att Alabama inför fängelse för abort är ingen chockerande nyhet, men en jävligt tung påminnelse om hur rätten för våra egna kropp tas ifrån oss kvinnor. Ännu en gång. Att få höra att vi borde vara tacksamma. Att se ett gammalt klipp på en präst som ömkar för en våldtäktsman och inte för det egentliga offret. Att höra hur samhället diskuterar Metoo och uppmanar till att höja våra röster men backar undan när det foten väl ställs ner. Jag vägrar vara krukväxten i hörnet, jag är den dåliga stämningen, det obekväma, sårskorpan på armen som kliar något förbannat. Jag brinner av.

Och ja, det är jävligt obekvämt.

71

8 kommentarer

  1. Sluta aldrig att vibrera. Och sluta aldrig att explodera. Bränna av och leverera. Som så många gånger förr ger du mig bränsle till det där som skaver å det grövsta i kroppen på mig. Det som måste få pysa ut och uttryckas, ifrågasättas och ges plats i debatten. Jag vet att du vet. Men jag upprepar ännu en gång. Du är dynamit och fyrverkerier förpackat med finess och begåvning. Du får mig att lyfta. Och det är en förbannat befriande känsla.

  2. Åh, jag är med dig! Känner väl igen den där känslan. Jag är just nu uppslukad av hur nätporren äter upp våra barn och ungdomar och vill skrika så högt att världen stannar och lyssnar. Jag har kontakt med rektorer, kommuner , sträcker ut handen till föräldrar och informerar om hur tillgången till och konsumtionen av våldsporr (numera mainstream) formar våra kids och deras syn på sex. Så sorgligt, tungt och mörkt – i synnerhet när de flesta, framförallt män, tiger som synden när det förs på tal. Phew – du hör ju – jag går i gång på ett kick. Så, jag är med dig – jag är precis som du, i detta sammanhang, den där jobbiga jäveln som många vill undvika och helst ducka för. Men du behövs – så enkelt är det. Kram på dig

    1. Åh nätporren. Jag har en vän som jobbar med just detta på Polisen och jag vrålar rakt ut när jag hör om vissa fall de har haft. VADFAN. Precis som du skriver – så tungt och mörkt. Fan alltså.

  3. Inlägg som detta tankar på energin som gör att jag orkar ta diskussionen. TACK! Fortsätt vara obekväm och brinna av. Jag gör det med dig. 👊🏻

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *