JOANNA SWICA

“Vad är din plan?”
“Är det verkligen något du kan leva av?”
“Var det verkligen så klokt att säga upp sig från ett såpass bra jobb?”
“Att vara egen är inte lätt ska du veta”
“Tänk långsiktigt..”

Om jag hade fått en hundring för varje gång jag hade hört denna typen av kommentarer så hade jag kunnat köpa den där Celineväskan jag går och drömmer om. För helt ärligt talat, det tar aldrig slut. Dessa kommentarer om att välja rätt och att ha en plan. Dessa frågor som hela tiden påminner mig om mitt beslut, och ifrågasätter om jag har gjort rätt.

Vi är så inställda på att allt klart för oss men stänger vi inte ett gäng dörrar i vår strävan mot kontroll?

Ska jag vara helt ärlig med er? Jag har ingen jävla aning vad jag gör om 5 år. Jag har knappt koll på vad jag gör om ett år. Det enda jag vet är det var rätt beslut att säga upp sig och satsa på eget. Även om jag grät när jag gjorde det och kan sakna min gamla arbetsplats och chef emellanåt. Men det var rätt och varje morgon när jag vaknar är en mix av skräckblandad förtjusning likt den man känner på väg ner för en berg och dalbana. Det är spännande, läskigt och kittlar i hela kroppen.

Och den dagen jag börjar gnälla över eller rättfärdiga mitt yrke – den dagen tror jag att man är ute på fel spår. För det är självvalt och även om det är jävligt mycket, stressigt och osäkert ibland så är friheten en sådan härlig känsla att varenda fiber, varenda cell i min kropp skriker av eufori.

Vill jag kasta bort den känslan på att gnälla? Hell no.

Saken är den att vetskapen om att jag inte vet helt hundraprocentigt om vad som kommer hända någonstans stimulerar och utmanar mig. För jag tvingas hela tiden ha en klar blick, inte bara framåt, men åt sidan, bakåt och uppåt. Jag blir mer kreativ, öppen och har insett att det mesta faktiskt löser sig. Och skulle det inte göra det, skulle det skita sig – ja då får det göra det. Jag är inte mer än människa och jag har noll intresse av att slita ut mig för att överprestera. Hey, jag tar mer än gärna sovmorgon och sträckkollar Netflix när jag kan. Det är ju gött!

För även om jag har jobbar på helårskontrakt med många av mina partners så finns det alltid en risk. Man är aldrig riktigt säker. För i slutändan så grundar sig mitt företag i mitt varumärke som till stor del verkar på Sociala Medier. Och vad händer om Instagram en dag skulle stängas ner? Det är därför jag jobbar ut “Influencerbiten”. Jag frilansar och bygger ut mitt nätverk, satsar på Friendcation och utbildar mig, Jag använder mitt varumärke och den plattform jag har byggt upp för att forma och kunna erbjuda en bred kompetens. Mycket av de uppdrag jag har syns inte. Jag jobbar bakom kulisserna. Skriver copy, frilansar och konsultar inom områden som jag förr har varit anställd inom. Det känns ibland som att jag klipp och klistrar mina dagar, mitt yrke, min arbetsbeskrivning. Lite här, lite där.

Och varför inte? Människan har så många dimensioner, så många lager. Varför inte göra mer än bara just en grej. Det är där utvecklingen ligger och det är så vi hela tiden kommer framåt i vår kompetens. Ja har tyvärr mött och jobbat med allt för många människor som har suttit alldeles för länge på en och samma tjänst/företag. Som helt har stannat av, blivit smala i sitt tänk och inte riktigt förstår det som händer utanför. Världen rör på sig och så borde även du. Jag vill inte bli en av dem. Jag vill utmana och utmanas.

Jag behöver inte människor som talar om för mig att det inte är lätt att vara egen företagare. Tack, jag vet. Speciellt nu efter att ha gått igenom en dryg ansökningsprocess för att ta ett bostadslån på egen hand där mitt bolag, som baseras på mig, granskas. För tyvärr så är det ingen fördel att vara egen företagare. Vilket gör mig så oerhört förbannad då vi allt mer går mot det arbetssättet. Men jag väljer att se det som en lärdom. Ännu ett hinder passerat. För hade det varit lätt hade inte känslan när det går bra varit så jävla bra. Och jag vill aldrig sluta känna så. Jag vill ha den där fladdrande känslan i magen när jag vinner en pitch eller får ett jobbuppdrag. Jag vill h det där flinet i ansiktet när jag skickar iväg en faktura. Jag vill vara stressad inför deadlines och tvingas gå igenom kalkyler för att dubbelkolla så att månaderna går ihop. Jag vill jobba från en strand i Thailand och sitta uppe på nätterna för att hinna klart.

Jag vet inte hur länge jag kommer vara egen. Kanske ett år, kanske tio, kanske resten av livet. Jag vet inte och jag vill inte veta. För det tror jag gör mig mindre mottaglig för vad som kan hända. Möjligheterna.

Däremot vet jag en sak, och det är att jag är stolt över att ingen annan än jag är ansvarig för att det finns lön på kontot.