JOANNA SWICA

Sitter på tunnelbanan ut till kontoret och utvärderar mina senaste träningspass. Det känns att jag har växlat upp och att Simon har varit inne och ändrat i mitt träningsschema. Vissa av passen är något kortare men intensivare och jag märker att jag är slut på ett annat sätt efter träningen. Vi pratade lite om det igår när vi cyklade Emma och jag. Jag hade 75 minuter i pulszon 2 och därefter en paus på några minuter för att skaka ut benen för att sedan gå direkt på 30 minuter i pulszon 3. Vi skämtade om att det var rena rama semestern att “bara” cykla 105 minuter när vi hela januari har cyklat 120 minuter som mest. Men jag fick såklart bita mig lite i tungan under den sista biten då det kändes rejält i benen att växla upp och ligga på en mer ansträngande puls än vanligt. Jag välkomnar dock det, för det är inte långt kvar till IM Marbella 70.3 och det känns bra att börja lida lite under cykelpassen nu.

Jag vet ju var min svaghet är och det påminner jag mig om när det känns lite mer djävligt än vanligt på cykeln. Jag vill bli bättre. Det är min största drivkraft. Inte någon topplacering eller att kunna skryta om supertider, prestationer på tester eller hur många träningstimmar jag lägger ner. Det är inte det som driver mig. För DET kommer liksom automatiskt. Nåja, inte skrytet. Men förbättringar och träningstimmarna. För lägger man ner tid och satsar, då blir man bättre. Och det är det som driver mig. Att bli bättre. Att ställa årets prestationer mot förra årets. Att hela tiden ha med sig och förstå att all den tid jag lägger ner är för min skull och att den är fullt tillräcklig då jag jobbar dubbelt och har ett socialt liv vid sidan om. Att ha hela den biten klar för mig och helt enkelt vara sjysst mot mig själv när det känns motigt och prestationsångesten kryper på. Att blicka inåt än på alla andra. Det spelar liksom ingen roll om man tränar 2, 3 eller 6 dagar i veckan. Så länge man gör det för sin skull och VET varför man tränar. Då blir det lite lättare.

Jag känner det framförallt när folk frågar hur fan jag pallar träna så mycket. Jag är lugn i det och svarar med hjärtat – för jag älskar det och vill. Det är en del av mig. Och kommer alltid vara.

Jag vill cykla 2 timmar. Kanske inte just där och då, men i grund och botten så vill jag. Jag vill simma i en rabiessmittad bassäng med ett gäng speedo-idioter som bedriver någon form av machouppvisning. Jag vill gå upp 05:30 för att hinna träna. Jag vill lyfta tungt och känna mig som den coolaste tjejen i världen. Kanske inte varje dag, men i det stora hela – så vill jag.