JOANNA SWICA

KRAM!”

Fick detta mailet av en tjej som har följt mig länge på Instagram och som har gett mig lov att använda hennes mail här på bloggen.

Kära E. Min första tanke när jag läser ditt mail är att jag bara vill fälla ihop locket, sätta mig på tåget till Göteborg och ge dig en stor kram. Jag får en jagad känsla i kroppen, den känslan som du säkert känner de dagar du skriver att du ”unnar dig” ett par glas vin och lite nötter. Den känslan liksom går igenom skärmen, över till mig och jag kan riktigt känna hur ångesten griper tag i mig. Detta gör mig oerhört ledsen fördin skull, förbannad på hur samhället formas och ännu mer beslutsam att alltid försöka göra vad JAG kan för att förmedla en så sund bild av livet så möjligt.

Du skriver att du är medveten om dina tankar, ditt förhållningssätt och din maktlöshet inför din ångest. Bra. Då är du medveten och mottaglig inför vad jag kommer fortsätta skriva.

Låt oss prata om UNS.

Missförstå mig nu inte. Du behöver inte vara diagnostiserad för att ha spår av exempelvis ÄS UNS som står för Ätstörningar utan närmre specifikation. Det är vanligare än vad man tror, vilket jag fick mer förståelse för mer när jag tog We Care – certifikatet  som Frisk och Fri har påbörjat för bland annat idrottsföreningar. Efter x antal föreläsningar som jag har hållt och även lyssnat på fick jag en bredare förståelse för diagnoserna och insåg att allt inte var svart eller vitt.

Visste du att var tredje svensk kvinna lider eller har lidit av UNS?

Ätstörningar delas för närvarande in i tre olika psykiatriskadiagnoser enligt systemet DSM-IV. Diagnoserna är anorexia nervosa (AN) där den drabbade svälter sig själv, bulimia nervosa (BN) där den drabbade kompenserar sitt matintag med överdriven träning eller genom att kräkas upp sin mat och till sist ”ätstörning utan närmare specifikation” (UNS) där den drabbade ofta har en kombination av både AN och BN men inte uppfyller de ibland stränga kraven för AN och BN. Man kan även placera ortorexi under UNS. För det finns som sagt olika grader ätstörningar och en person med UNS har alltså både anorektiska och bulimiska drag, beroende på vilken sjukdomsbild ätstörningen liknar. Personer med UNS har problem med sitt ätande och är ständigt upptagna med tankar på mat och vikt. Minsta lilla viktökning ger ofta ångest eller en jagad känsla. UNS-drabbade har ofta snuddat vid de tankar och handlingar som anorektiker och bulimiker eller personer som lider av ortorexi har, men orkar av olika skäl inte slutföra dessa handlingar kontinuerligt, vilket i sin tur skapar känslor av misslyckande. Det kan vara farliga experiment med laxermedel, attexkludera fett och/eller kolhydrater ur kosten, fastekurer, detox eller andra självsvältsdieter, överdriven träning och ex ”kompensations träning” som du beskrev i ditt mail.

Tidiga tecken på en ätstörning kan vara exempelvis:

• Vill äta nyttigt, start av nya dieter.
• Kompensations träning.
• Ökat intresse för kost.
• Slutar äta godis.
• Vill övergå till vegetarisk kost.
• Utesluter fett/kolhydrater i maten.
• Motionerar mer och oftare än tidigare.
• Hoppar över måltider. Skyller på mättnad eller att redan ha ätit.
• Symptom på trötthet, huvudvärk, förstoppning och frusenhet.
• Viktnedgång eller utebliven förväntad viktuppgång vid fortsatt längdtillväxt (det senare gäller för unga).

Dessa symptomen kan man mer ”ta på” , men de verkligt farliga symptomen, de som börjar spinna loss och utvecklas till något mer än bara en negativ tanke i omklädningsrummet, är just de som börjar i tanken. Som döljs. Som inte syns eller hörs. För man kan inte se på en person som lider av en ätstörning, det kan ibland ta år innan det syns – som exempelvis kroppslig förändring. Men för många, som inte har utvecklat ätstörningen till en ”fullfjädrad” diagnos lever tyvärr med dessa tankarna som du beskriver varje dag, i flera år. Och det blir som du beskriver, en tvångstanke, en tanke som håller dig fast i sitt grepp, som skapar ångest, oro och panikkänslor. Som begränsar ditt liv och tvingar dig att göra val, val som du egentligen inte behöver göra. Och pratar vi om ex UNS med spår av ortodexi så är det relativt svårt för andra att upptäcka då man utåt sett är en hälsosam tränad person som tillsammans med hejjarop från exempelvis arbetskollegor ses som en person som är hälsan själv.

Vänta nu lite. Beskriver jag inte mig själv? Det hade kunnat vara jag. För jag är liksom på den där tunna fina gränsen varje dag och balanserar. Jag rör mig i kretsar där tränings ses med något snedvridna ögon och jag håller ett högt tempo med x antal tusen ögon som följer och hejjar. Men jag tror att anledningen till att jag inte trillar dit ordentligt och håller mig sund i skallen (så sund man kan vara 2017) är för att jag pratar om det, jag passar på mitt beteende och jag är så medveten om problem som finns. Men framförallt- jag vill inte trilla dit och jag jobbar dagligen med att hålla fast vid min balans jag har skapat för MIG.

Det pratas mycket om den där djävulen på axeln. Jag brukar kalla det för en sämre version av dig själv. Någon som du egentligen inte vill vara kompis med. För det är det vi eftersträvar, vår önskan, att bli bästa vän med oss själva och börja behandla oss själva som vi skulle behandla vår bästa vän.

Det är inget man ska ta lätt på, för dessa tankar, som många viftar bort genom att klämkäckt säga ”äh, det är ju bara att äta den där mackan och bita ihop” är fan inte att leka med och kan bli till något så mycket större och farligare.

Vi måste ta det på allvar.

Hur tänker då jag?

Jag tänker först och främst vad jag vill åstadkomma med min träning. Och hur den ska appliceras på min livsstil. Det är en fördelning av 70 procent prestation och glädje och 30 procent ”jag vill se snygg ut naken”. För mig är det viktigare att ha en stark, smidig kropp som ena dagen kan leverera 10 km löpning, andra dagen simma 3 km och några dagar senare orka dansa en hel kväll i en ursnygg klänning med mina vänner. Jag tänker att jag vill hjälpa, inte stjälpa denna kroppen att nå dessa mål. Jag tänker även mycket på om det är viktigt för mig att vara smal och ”fit”. Och om den tanken ploppar upp, då ställer jag genast mig själv en följdfråga – för VEM är det jag vill vara smal för egentligen? VARFÖR är det viktigt för mig? VAD kommer det generera i mitt liv?

Är det för mina vänner? Nej. Mina vänner skiter fullständigt i om jag drar storlek 42 eller 36. Och skulle någon mot förmodan visa någon tendens att anmärka på min kroppsform eller vikt på ett negativt sätt – ja då är det inte en vän jag vill ha i mitt liv.

Är det för min pojkvän? Nej. Även om jag tycker att det är viktigt med attraktion i en relation och vill vara snygg och fräsch för min andra hälft. Men att jag skulle hålla mig smal för en killes skull? Skulle aldrig komma på fråga. Det är skillnad på ohälsosam övervikt och trivselkilon..eller nej, en normal jäkla kropp, en kropp som man trivs i och älskar och inte följer något skönhetsideal från catwalken.

Är det för min Instagram? Nej. Det skulle dock vara en av de främsta anledningarna. För det är där jag syns mest och ”granskas” och även om jag har dagar då jag undrar om min ”framgång” skulle få en skjuts av en mer tonad kropp inser jag ganska fort att jag inte vill bli omtyckt för hur tight mitt arsle är. Jag är så mycket mer. Det var även något jag tog upp med Reebok när de signade mig som deras ambassadör och det var en av anledningarna till varför de ville ha ett samarbete. För jag är jag. Och det kanske inte kommer ge mig några omslag eller populäritet men det kommer garanterat ge min självkänsla så betydligt mycket mer.

Är det för att imponera på andra? Nej. Jag har som sagt andra kvaliteter än en smal kropp.

Kommer något i mitt liv raseras om jag går upp 3-4 kg, inte har tighta lår eller en platt mage? Absolut inte. Möjligtvis kommer jag behöva köpa nya jeans. Men å andra sidan, jag gillar ju att shoppa så det är egentligen bara en win-win.

När jag läser ditt mail så får jag känslan av att du är så kontrollerad. Du skriver att du tränar 5-7 dagar i veckan och unnar dig mörk choklad och nötter. Jag vill inte på något sätt förringa eller säga åt andra människor vad unna sig är..men jag vettefan, det plingar bara en skrämd klocka inom mig när jag hör om människor som benämner ”nyttiga” livsmedel under kategorin ”unna sig”.  Släpp det istället. Du var sugen på nötter, du åt det. Du äta några rutor choklad, du gjorde det. Måste det vara mörk och är det nyttigare än Marabou? Alltså om det är kcal du jagar så spelar det ingen roll. Så släpp det.  Du tränar 5-7 dagar i veckan och lägg sedan till efterförbränningen på det. Kom igen nu tjejen, VAD finns där att förbränna när du kontrollerar ditt matintag, cyklar överallt, tränar som en tok och äter en ruta mörk choklad då och då? Du stressar bara din kropp och bryter ner alla de resultat du hade kunnat få.

Jag brukar säga att den dagen jag får betalt för att träna och tävla, den dagen kommer jag börja ta min kost och träning på fullt allvar. Men tills dess. VEM bryr sig? Sålänge JAG mår bra och inte stångar huvudet rakt in i väggen av näringsbrist och stresspåslag då behöver jag knappast bete mig som en elitatlet? Ja, jag tävlar och ja jag följer ett träningsschema. Men livet, mitt enda liv, kommer alltid komma först och jag behöver inte springa den där milen före jobbet. Jag gör det om jag hinner, orkar och vill. Men om jag skippar den och äter en god långfrukost med en kompis istället så kommer jag garanterat inte faila på tävlingen längre fram. För tro mig, jag har sprungit lopp där jag inför har slarvat med träningen. Men det har gått bra ändå, för min kropp har ställt upp och levererat då jag har varit sjysst mot den och inte behandlat den som skit. Jag är bra grundtränad och stark, det är inget som växerfram av hetsträning.

Det är med en lätt släng rebellisk nonchalans jag ser på min träning. Jag vet att jag är duktig, jag vet att jag kan prestera och jag vet att jag definitivt hade sopat banan med flera av de som tränar hårdare, striktare och lever ett mer dedikerat träningsliv än mig. Vad gör jag med det?  Inte mycket. Jag kör mitt race. Vem ska jag hävda mig för? Ingen.

Ställ dig den frågan. Vem tränar jag 5-7 ggr i veckan för? Du vet redan svaret. Gör dig själv livets tjänst och pausa.

– Ge dig själv ett mentalt break. Avfölj konton som fokuserar på träning och kost på instagram. Jag ser vilka du följer och likear, och många av dem är bra konton, men det finns några som du helt enkelt inte behöver i ditt liv, i allafall inte nu. Bäst av allt, stryk sociala medier en tid.
– Ge dig därefter ett fysiskt break. Ta ett uppehåll  från träningen på 2-3 veckor. Och om du känner att du måste röra på dig, träna något som inte förknippas med din ”vanliga träning”. Testa något nytt, ta långa promenader med en vän, gå och yoga etc.
– Boka tid hos en KBT terapeut, kontakta Ellen Abrahamsson på Frisk och Fri eller besök mottagningen i Göteborg. Du finner info här. Vill du ha tips på föreläsningar kring ämnet kan jag maila dig det.
– Ägna dina 5-10 första minuter varje morgon åt att fråga dig själv vad som är viktigt i livet. En smal, orkeslös trött kropp eller ett lyckligt harmoniskt sinne som ser sin kropp sin bästa vän istället för en slaskhink.
– Be din omgivning att respektera att du inte mår superbra just nu och ta avstånd från konversationer där vikt och utseende diskuteras. Be om förståelse och respekt för att du just nu behöver stöd och pepp.
– Testa att högt säga åt dig själv när tankarna pockar på och du känner att det maniska tar över. ” NEJ, nu får du lägga AV. ” eller ”Sluta upp med det där, VARFÖR tänker du så?” Jag vet, det låter helt schizofrent men det funkar för mig. Jag bokstavligen talat skäller ut mig själv ibland. Du anar inte hur många gånger jag har stått framför spegeln och stirrat på mig själv i spegeln och morrat ”Skäms Joanna, skäms tamejfan”.

Jag hade kunnat fortsätta flera sidor till, men väljer att stoppa här och hoppas att du har fått lite hjälp på traven och tar mina ord som ren hjälp och stöttning, även om de kan låta en smula hårda.

Du är en bra bit på vägen att bara ens be om hjälp, glöm inte det.

Stor kram.