Därför vill jag inte bara höra om dessa solskenshistorier, jag vill ju höra om när det går åt helvete med. Jag vill höra om den kniviga början, tankarna som snurrar så fort att man nästan tappar kundkorgen på ICA för att insikten över vad man håller på att göra väller över en så starkt. Jag vill höra med och motgångarna under resans gång. Det har inget att göra med att jag vill gotta mig i någons olycka, tvärtom, människor som vågar dela med sig när det inte går så bra, att det finns hinder eller att de likt mig funderar sig sömnlösa över stort och smått ger mig styrka att också våga.
Men allt det kommer liksom..senare. När personen har lyckats. DÅ delar man med sig om hur det bara var att ta beslutet och visst, var det jobbigt och det är ingen dans på rosor. Men majoriteten av dessa personer som delar med sig av sina framgångar är ju just det, framgångsrika. Och då är den tuffa tiden lite förbi även om jag är väl medveten om att under ytan, bakom kulisserna så är det jävligt hårt slit. Och det är detta lite jag saknar. Givetvis förstår jag att man inte kan dela allt, speciellt om man exempelvis är mitt uppe i en investeringsrunda eller ska släppa en ny produkt. Det säger sig själv.
Men det är så jädra mycket som snurrar när man tar ett beslut som man inte riktigt vet hur framtiden kommer påverkas. Bara det att släppa en hög lön för att leva på hopsparade pengar och uppdrag som tidigare var en härlig extrapeng men nu man helt ska förlita sig på är en grej som många oroar sig för men inte riktigt pratar om. För ja, pengar är viktigt. Jag har jobbat hårt för att skapa mig den levnadsstandarden jag har idag och jag ska vara helt ärlig med er, det tar emot att behöva dra in på restaurangbesök, att kunna shoppa när jag vill och hur jag vill samt kunna åka på spontanresor. Jag har aldrig hymlat med att jag tycker att man ska unna sig prick hur mycket man vill när det kommer till sina egna pengar. Kör bara, brassa på! Tjänar man sina egna pengar så har man även full rätt att spendera dem på exakt vad man vill.
Det känns som att alla dessa funderingar, uppförsbackar och perioder där man det rent ut sagt går åt helvete inte talas om efter de har retts ut. Lite samma känsla som när folk inte berättar att de exempelvis ska tävla, för om det går dåligt så behöver de inte hantera det. Men sen om det går bra – ja då jädrar, då skrivs det en bok om det.
Nu raljerar jag på rätt friskt, det hoppas jag att ni kan utläsa mellan raderna, men jag tror att de flesta av er förstår vad jag menar, sen finns det alltid en del som inte vill förstå och det är en annan femma.
Så nej, det är inte “bara” att ta beslutet och göra det. Att ta beslutet må hända är det lätta, men det är processen innan och vad som händer efter bollen är i rullning som är det som jag önskar fler delade med sig av. Jag skulle vilja läsa mer om när problem stöts på i real-tid, inte efteråt när de är färgade av framgången. Det är därför jag älskar vår messenger-tråd med tjejerna som var med på nätverksfrukosten som Sandy i Friendcation-gruppen drog ihop. Bara en sådan enkel fråga som att ta ut administrationsavgift på fakturor, vem tänker på det? Ja, tydligen var jag inte den enda – utan varenda tjej i gruppen förutom personen som ställde frågan hade en fundering kring det.
Jag är en person som läser på så fort jag inte kan något och är väldigt öppen med när det är något jag inte förstår, det är ingen svaghet, det är en styrka. Det finns en väldigt bra funktion på datorn/mobilen som heter google, den öppnar jag upp minst 15 gånger om dagen och googlar saker jag behöver veta. Det är en styrka att känna att man inte är helt tappad och faktiskt klarar av att ta reda på information själv. Men ibland blir det rätt ensamt, speciellt när det alla runt omkring en verkar vara födda företagsledare, entreprenörer och skapar möjligheter där de springer fort, jobbar hårt och käckt “ser möjligheter varenda dag!”
Dessa personer behövs, missförstå mig inte, men jag skulle vilja veta mer när det enda som känns möjligt just den dagen är att lyckas brygga kaffe.
0
0 svar till ““Kliver man aldrig på taggarna någon gång under dansen på rosor?”
Spännande att följa din resa, har ingen erfarenhet av att starta och driva eget men jag har svårt att se hur någon annan skulle vara bättre lämpad än du. Sen om det går ”åt helvete” så vill företag alltid anställa personer med driv och ambition så hoppas du kan känna ett lugn i det. Är personligen en sån som alltid i huvudet testar alla möjliga katastrof-scenariot i huvudet och vet inte exakt vad du är mest rädd för. Du får kanske vara en föregångare här med med att dela med dig mer av processen, det är ju sån du är, stark, prestigelös och generös.
Glöm inte att ta hand om dig på riktigt också, det är viktigast! Kram kram 🙂
Hej C!
Kul att du kommenterar och delar med dig av vad du tycker! 🙂 🙂
Jag är lite så med, jag går igenom scenarion även om jag ej målar upp dem som katastrofer och skulle det vara en katastrof så ställer jag mig ärligt frågan: Är det en överdrift eller klarar jag detta?
Det finns mycket som kan gå fel och jag ser inget hinder i att det kommer hända men finns chansen att ha mer kött på benen så tar jag givetvis den. Tack så mycket för den fina komplimangen – den ska jag bära med mig 🙂
Hej! Är 24 år och varenda en i mitt kompisgäng är färdigutbildad, lever livet utomlands, skaffar barn och hus eller har det klart för sig på ett eller annat vis. Jag själv blev dumpad av min kille en tisdagsnatt 03.00 i början av maj. (Inte hört av han sen dess, eller sett han) Vi hade lägenhet, hund och bil tillsammans. Jag har inte sett han sen den natten. Jag ägde som tur var en bil, så jag fick ta hunden och tömma lägenheten själv. (Som tur var ägde jag alla möbler) Hyrde de största släpet jag hittade och körde 120 mil ensam med detta till mina föräldrar. Inte kört med tungt släp förr, men ilskan i att han lämnade mig i skiten tog över och jävlar vad bra de gick. I samma veva fick jag hoppa av allt plugg, då jag missade så mycket pga denna händelse. Jag hade absolut inga pengar på kontot, då jag lagt allt på vårt gemensamma då han inte betalade en krona på mat, möbler, bensin, etc. Fick låna en kompis lägenhet över sommaren, då det enda sommarjobbet jag hade var i samma stad som vi bodde i tillsammans där jag nu inte hade boende. I början av juni fick jag gå konstant med solglasögon inne på Willys för jag inte kunde kontrollera tårarna. Efter en rolig sommar (tack och lov) har jag nu fått flytta hem till mina föräldrar, då jag pluggar på 200% för att ta igen de jag missade i våras och jobbar 100% för att ha råd att köpa mig en egen lägenhet till sommaren. Livet är fan hårt ibland. Lätt är det inte. Varje dag jag vaknar tänker jag mest ”She will not only climb mountins – she will move them too.” Sen är det bara att bita i. Puss!
Hej Hanna!
Driver du? Vad är det för jävla as? Men alltså, jag är så SJUKT imponerad av dig och hur du hanterade situationen. Att du inte la dig ner i fosterställning är tamejfan stort. Skulle bara vilja ge dig en stor kram. Och vet du? Om ett halvår så kommer du befinna dig på ett annat ställe i livet och du kommer titta tillbaka på denna tiden med ett leende, kanske ett sting i hjärtat, men främst ett leende. För du flyttade fan berg. Lovar dig. Kram
Ja men ja! Jag älskar framgångssagor, men håller med om att motgångarna aldrig syns. Man är noga med att lyfta fram “att det var inte en dans på rosor” men det på 1 mening och framgången på 100 sidor. Jag vill lära mig hur man plöjer igenom motgångarna. Det är där framgång sitter. För de kommer. That’s life! ?
Exakt så som du skriver! 🙂
Du är så klok! Önskar att fler var lika öppna och ifrågasättande som du. Jag är också intresserad av bakom kulisserna och tycker att det talas alldeles för lite om det. Jag hoppas att genom din öppenhet och ärlighet så kommer fler att våga (och vilja) prata mer om det. Heja du som alltid sätter så bra ord på allting!
Hej Sandra, vilken oerhört fin kommentar, vad glad jag blir, tack så mycket! 🙂
Jag funkade så när jag startade mitt nu sålda företag att jag för mig själv behövde se bortom problemen. Kunde ligga sömnlös på natten och fundera över moms, sälj och om resorna var nog bra. Det är så mkt ångest med eget och jag är övertygad om att antingen hur man hanterar ångest och motgångar är avgörande. Det skiter sig med ditten och datten hela tiden men för att kunna hantera det tänkte jag “vad hände, hur lär vi oss av det?” Detta tog max 1 arbetsdag att reda ut sen gick jag vidare. Det jag vill komma till är att driva företag är somatr föda barn man måste förtränga för att palla och därför pratar man inte om det.
Hej Anna!
Intressant förstår dilemmat men på samma sätt som vi måste lyfta problematiken kring barnafödandet som allt fler kvinnor öppnar upp sig med nu, samma sak gäller företagande. I alla fall i min värld. 🙂 Jag förstår att alla inte kan, vill eller har möjlighet men förstår inte riktigt hyssjen kring det. Som om det bara fanns plats för ett typ av företagande? 🙂
Fattar exakt vad du menar! Men tror att när man försöker fokusera på sin grej så hårt vill man inte höra goda råd eller varningsflaggor. Man är nog rädd för att tappa fokus och sitt glöd, så kan jag känna ibland ?
Absolut, det förstår jag. Men många gånger nu på sistonde när jag har fått råd av människor i branschen så har jag stannat upp, noterat och tänkt: Aha! Fan vad BRA! Tänk hur illa det hade gått om jag inte hade fått det rådet.
Kanske handlar om inställning, vem vet..:) KRAM!
Med risk för en lång, rörig och lite bitter text…
Tack för att du har skrivit och publicerat detta. Jag är en av dem som inte har möjligheten att bara säga upp mig från mitt jobb och satsa på min dröm. Jo, rent tekniskt kan alla göra det, men rent allt annat kan jag inte göra det. “Vill inte göra” kanske är rätt fras, men visst vill jag också. Det är ju min dröm och det är inte bara något jag just går och drömmer om, jag gör allt som kan göras för att jag en dag ska kunna gå ifrån min nuvarande arbetsplats (som är ett praktexempel på härskarteknikernas palats, tänket att det är alla 100 st anställda som är dumma i huvudet och har fel, inte de 3-4 personer som sitter i toppen, fackligt regelbrytande etc). Om jag har sökt andra jobb? Oh ja. Jag har ett hus= bolån som hyfsat många andra i detta land och trots att min sambo tjänar bra så har vi inte möjligheten att endast leva på hans lön och jag hade heller inte haft mage att be om det, han betalar redan mer än mig som det är nu. Och även om jag har min dröm så kan jag inte tänka mig att vi helt plötsligt måste börja leva på minimum. Visst går det alltid att lösa, men fasiken inte i en handvändning som många framgångsrika kan framställa det. Jag försöker spara så mycket som det går, men går kylen sönder så gör den, går bilen sönder så gör den. Jag är inte purung och vi vill bilda familj väldigt snart, delvis för att om några år kommer det inte rent fysiskt att vara möjligt. Att skaffa barn kostar pengar. Jag har dragit ner på det jag kan och är villig för att ha en dräglig vardag, men jag kan inte få ihop en årslön hur som helst för att kunna säga upp mig. Och som jag ändå kämpar för min dröm. I stort sett all min lediga tid går åt till att hitta företag som är villiga att agera sponsorer och jagar samarbeten och på alla sätt försöker få det jag gör att nå ut och att mitt lilla egna företag ska växa. Antal nej jag har fått är väldigt många, och trots att känslan av att få ett nej kan få vem som helst att ge upp, så har jag inte gjort det, än.
Jag siktar högt och jag siktar lågt, men ser jag några framgångsrika skriva om att de också har fått ett nej och kanske nej gång på gång på gång? Nej. Känner jag då att jag ska ge upp och undrar vad jag håller på med? Ja, flera gånger varje dag.
Lyssnade på en nystartad podd igår, med två framgångsrika personer som jobbar som influencers bl a. “Det jobbet var verkligen inte för mig och alla förstod när jag sa upp mig och min chef hejade på mig. Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, men så gick allting så fort och här står jag nu idag”.
Ja, så lätt det kan vara. Eller? Eventuella svårigheter verkar skjutas under mattan, för det inte passar i den snygga världen man skapat eller så är det verkligen så som de vill framställa det, att det gick så fort och succén bara hände.
Tack Joanna för att du lyfter på mattfransarna! Du om någon är en stor inspiration och jag hejar på dig och tackar dig! ❤️
Hej Frida,
Det är du som ska ha stort tack som öppet och naket delar med dig av hur du känner. Känner så med dig och framförallt, förstår helt vad du menar. Jag tycker det är oerhört starkt av dig att fortsätta köra på, trots bakslagen. Din text inspirerar mig och ger mig mod – det är värt hundra framgångssagor. Stor kram till dig.
Så viktigt ämne som det pratas på tok för lite om. Det är ju svårigheterna och motgångarna som gör att vi kommer fram till de bästa och mest innovativa lösningarna. Jag sa upp mig från mitt jobb ca. 3 år sedan i samband att jag blev erbjuden VD-tjänsten på bolaget. Omgivningen helt klart svårt att acceptera att jag som 29-åring tackade nej till “en sån fin tjänst” för att starta eget i ett land där jag inte kunde språket. När jag sa upp mig hade jag absolut ingen klar business plan, bara massor idéer och energi. Det var verkligen ingen dans på rosor utan tuffare än något annat jag gjort. Det jobbigaste har varit att det är i princip omöjligt att att stänga av (tankarna fortsätter ju att snurra), hur folk har svårt att ta mig seriöst för att jag är relativt ung (och tjej) och behandlar mig som att jag håller på med en tillfällig hobby. Nu i efterhand är jag på sätt och vis glad att jag var så naiv, annars kanske det aldrig hade blivit av? Jag ångrar inte för en sekund mitt beslut och är så glad över att jag lyckats skapa ett liv på mina egna villkor i det land jag vill bo i med den personen jag vill leva med. Man växer mentalt när man kämpar sig igenom dessa utmaningar och hinder som dyker upp. Jag skulle kunna skriva en bok om vad som fungerade/inte fungerade för just mig, men det viktigaste är nog ändå att tro på sig själv och sin idé och vara selektiv med råden man lyssnar på. Du känner dig själv bäst och du är den som vet bäst vad du vill göra och varför.
Tack för en fin och ärlig blogg. Din röst behövs!
Jag förstår precis vad du menar och känner likadant. Jag har alltid varit mer intresserad av resan än resultatet men det är som du skriver, inte förrän resultatet är nått som man för höra om resan. Så jag bestämde mig för att göra min resa offentlig. I mina sociala medier får man se min utvecklingsresa mot mitt mål att bli Sveriges bästa singer/songwriter. Jag började sent i livet och från noll och delar med mig av alla motgångar, tvivel och osäkerhet men såklart även de framsteg jag själv tycker att jag gör mentalt och i lärandet. Tyvärr verkar merparten av vår befolkning faktiskt inte gilla resan hos andra, jag har fått ta emot mycket skit för att jag är just under utveckling och inte klar ännu. Det har i sin tur gjort att jag blivit mindre aktiv om det, men ditt inlägg tände ändå en ny glöd hos mig om att fortsätta. Så tack för det. ?
Vad glad jag blir att jag fick dig att fortsätta. Det gör mig glad och jag ska gå in och läsa om din resa ikväll. Vad är det för skit du har fått ta emot? Det låter så märkligt i mina ögon, varför är folk så snikna? Det klagas ju jämt och ständigt på att man vill se mer “äkta vara” mer substans. Men när man väl gör det – ja då skaver det?