Kraschen

Det har gått en vecka nu. En vecka sedan jag låg där, uppkopplad och ovetandes om framtiden. En vecka sedan jag gjorde min allra första cykelkrasch i livet och lyckades, som med mycket annat jag gör, ställa till med ett jädra ståhej.

Vi hade 20 km kvar till Norrtälje och Emelies föräldras lantställe där de även satt och väntade på oss med lunchen redo. Planen var att cykla 90 km dit, luncha och därefter cykla 90 km hem igen. Solen sken, vinden låg perfekt och jag låg först för att få maximalt med motstånd och dra Emelie. Vilket gick bra, oerhört bra. Snittade 33km/h, pulsen låg stadig och jag hade inte ens en påbörjan till trötthet. Det var perfekt helt enkelt.

Helt plötsligt hör jag hur det surrar till och känner hur jag får in något in genom skårorna i hjälmen. Aj! Smärtan kommer direkt och jag lyfter handen för att göra stopp-tecken och gör sedan en snabb nbromsning samtidigt som jag sliter av mig hjälmen med andra handen. Jag har blivit getingstucken. Emelie kommer upp jämsides och håller min hjälm medan jag sköljer sticker i pannan med vatten och tar en bild på det för att hålla koll ifall att det skulle svullna. Vi delar på en proteinbar och dricker lite innan vi fortsätter.

Efter några km hojtar vi till varandra att detta är livet. Inte en bil i sikte och böljande landsväg så långt ögat kan nå. I samma veva blir vi omkörda av en kille som hejjar på oss och trampar på nått så inåthelvete. Vi skrattar och skojar att han säkert kommer sakta ner så fort han har kört om oss. Vilket han gör samtidigt som han kollar bakåt. Vi ler mot varandra då vi känner igen typen och trampar på tills vi hör ett hotande igen. Nu blir vi omcyklade av en klunga på 15 personer med SMACK loggan på ryggen. De gör en snygg omkörning, vi håller avståndet och fortsätter efter dem men är noga att inte störa klungan. Det gör man bara inte, det värsta som finns är när folk stör och cyklar in i klungor som de inte tillhör. Trots avståndet sveps vi med lite i deras vinddrag och cykeldatorn visar 45km/h. Vi håller där och jag känner mer och mer hur det kliar i pannan och resten av ansiktet. Jag blinkar flera gånger med ögonen och precis när jag ska ropa till Emelie att vi aningen ska köra om eller stanna till så ser jag hur cyklisten längst fram sträcker upp armen. Jag tror i allafall det, minnet är lite suddigt, men jag kommer ihåg att Emelie ligger ett par meter framför mig och jag börjar bromsa. När jag kommer upp jämsides med henne blir jag stresssad för jag tycker inbromsningen tar alldeles för lång tid och jag hinner tänka att jag bör styra mot diket ifall att något skulle gå snett. Helt plötsligt hör jag hur Emelie ropar att klungan står still och sen händer något och hon ser ut cykeln står rakt upp med framhjulet stilla och jag voltar rakt över med huvudet framåt rakt ner i asfalten. Det första jag tänker på när jag slår i är att rulla mot kanten för att undvika att bli påkörd av bilarna bakom.

Sen skriker jag. Jag minns det så tydligt att håret reser sig på armarna. Jag skriker, nej, jag vrålar rakt ut och munnen fylls med blod. Jag hinner tänka att något är väldigt fel innan det blir helt svart.

När jag vaknar upp igen så hålls jag nere av 3 stycken människor. Jag känner hur en man med stora varma händer håller i min nacke, hur en tjej men väldigt behaglig röst pratar med mig och hur en annan man håller mina ben. Jag ser ingenting, jag känner ingenting. Allt jag hör är skrik.

Jag hostar upp blod och fryser till is. Mina tänder. Paniken får mig att skaka och det enda jag kan tänka på är att mina 7 tandproteser som sitter fast med titanskruvar i min ihoplappade käke från min hästolycka för 16 år sedan är utslagna. Jag börjar skrika igen. Mannen med de varma stora händerna håller fast min nacke med ett bestämt grepp samtidigt som han pratar lugnt med mig.

Hör hur två personer diskuterar min hjälm. Det finns ingenting kvar av den hör jag den ena killen säga och hör hur andra killen säger något om att cykeln klarade sig men avbryts av att Emelie skriker att Ambulansen är på väg. Jag hör att hon är rädd. Tjejen med den behagliga rösten pratar med mig. Hon ber om koden till min mobil.

Ring Calle väser jag och hör hur Emelie letar efter telefonnumret.

Kommer jag att dö?

Nej. Döende personer kan inte rabbla mobilkoder hinner jag tänka innan jag försvinner bort igen.

Mumlar förlåt förlåt förlåt för jag förstörde ert träningspass. Jag hör ett skratt och mjuka röster.

Vaknar med ett vrål. Nackkragen trycker mot min sönderslagna käke och det känns som att jag går i tusen bitar.  Ambulanspersonalen dividerar med varandra. Jag hör på dem att det är kritiskt. Det är fortfarande mörkt och den metalliska blodsmaken får mig att må illa. Pannan dunkar och jag väser fram mina andetag. Näsan är ur funktion och jag känner att det börjar bli allt mer ansträngt att andas med munnen.

Kommer jag att dö?

Jag frågar igen. Kommer jag att dö?

Ingen svarar. Hur ska de kunna? Det som kommer ur mig är gurglande ljud. Hur ska någon förstå vad jag säger?

Jag gråter hysteriskt och dödsångesten håller om mig så hårt att jag kan känna dess tryck på huden. Det börjar blåsa och gruset smattrar mot ansiktet likt granatsplitter. Helikoptern landar och jag hör hur en kille säger mitt namn.

När jag vaknar igen så ligger jag i helikoptern.  Jag lyckas öppna ena ögat och stirrar in i ett par vänliga ögon som ler mot mig. Sen ser jag hans tatuering på underarmen.

Ett rött M med en prick. Vad är oddsen att killen som nyper mig i armen och tvingar mig att hålla mig vid medvetande har en IRONMAN-logga intatuerad på underarmen? Jag sträcker upp min hand och tar tag om hans tatuering. Han tittar undrande på mig men spricker sedan upp i ett leende när jag pekar på mig själv.

Helikopteresan tar 10 minuter men den känns som en timme. Är allt över nu hinner jag tänka, inte en utan närmre 100 gånger.

Läkarteamet som tar emot mig på Karolinska i Solna pratar med höga röster. En sjuksköterska möter min blick och jag ser vad hon tänker.

Helvete.

Jag röntgas, får mer smärtstillande och ansiktet bedövas. Läkaren, Babak, syr med mycket hög precision ihop ansiktet med 50 stygn. Min hals är helt igentäppt nu. Jag kan inte svälja och har svårt att andas. Smärtan river i mig och för varje andetag känns det som att huvudet klyvs rakt itu.

Var är Calle? Jag får veta att han sitter utanför. Blir hysterisk och efter några minuter inser de att de blir tvungna att släppa in honom trots att han inte är tillåten in där jag ligger. Det är rätt beslut av dem. Han kommer in och är så lugn. Kollar rakt på mig och jag kan riktigt känna vad han tänker. För helvete Joanna. Känner mig som ett litet barn som har fastnat med handen i kakburken. Han viker inte undan med blicken vilket lugnar mig ytterligare.

Lugn och rationell mitt i all världens kaos

Morfindosen höjs och jag försvinner igen. Vaknar till och känner inte igen mig. Ser ut som ett uppvak. Har ett dussin ögon som studerar mig. Calle, Emelie, Carro & Magnus är vid min sida. De ser oroliga ut och jag får dåligt samvete igen.

Börjar gå igenom olyckan men hindras av en skarp smärta. Hjärnan är gröt och jag faller i sömn igen.

Spenderar natten i uppvak. Minns knappt något förutom att jag svävar omkring i ett vakum, fullpumpad av morfin, medan Calle sitter på en stol vid min sida hela natten.

Det finns så mycket jag vill skriva om. Den tacksamhet jag känner över att ha så fina vänner & familj som släpper allt och ställer upp genom att exempelvis lösa av Calle. Om eldsjälarna på avdelningen som bestämt pushade mig framåt. Om SMACK gänget som hjälpte mig den dagen. Om alla er bekanta och obekanta som ger mig stöd, pepp och omtanke. Om Calle som släppte allt och fortfarande har släppt allt för att att hjälpa mig. Vara med mig.

Men framförallt vill jag skriva om hjälplösheten och rädslan över att befinna sig i ett stadie där man är fången i sin egna kropp igen. Ett stadie utan kontroll. Ett stadie där jag redan en gång tidigare i livet har befunnit mig. När kroppen inte fungerar och du behöver hjälp med de enklaste grejer som att gå på toaletten.

Det är vad som hände för en vecka sedan. Det känns så avlägset på något sätt. Nästa vecka har jag tid hos läkaren igen. Min brutna näsa samt frakturer ska undersökas inför operation. Käken ska eventuellt korrigeras. Tänder ska dubbelkollas. Stygnen läcker fint vilket är ett av mina största missions i livet just nu. Det har sina fördelar att vara en beauty-junkie. Jag ägnar timmar åt att läsa på om återhämtning inte bara för kroppen, och då även ytlig sådan. Min hjärnskakning börjar kännas bättre, men jag blir fortfarande akut-trött och nästan apatisk när jag har varit lite för ivirg. Det är nästan värst, hjärntröttheten. Att tappa ord. Ej minnas vad som sas några timmar tidigare och vara allmänt seg.

Jag tar en dag i taget. Det finns inte något annat alternativ än att hålla blicken stadigt framåt. Trots ångesten, sömnlösa nätter och smärta.

Jag löser det här. Det gör jag alltid.

0

  1. Grät av obehag när jag läste!!!! Du är så stark och du kommer bli bra. Du kommer bli bättre än innan och mentalt helt jävla obesegrarbar!!! MEN piss och skit att du behöver gå igenom detta. Massa kärlek till dig!

  2. Asså fy fan 🙁 Begynte å gråte, asså Joanna du är så sterk som deler denne historien <3 Och så underbart å se hvor fine mennesker du har i livet ditt, som Calle, som är by your side, med så mange andre. Skickar dig all omtanke og tenker på deg. Stor kram <3

  3. Du är en sån otrolig inspiration och så otroligt stark och modig som delar med dig så mycket av dig själv och ditt liv.
    Jag sitter här och gråter när jag läser vad du skriver. ”Vilken stark kvinna, hon är en riktigt förebild för mig! & vilka sunda och bra insikter i en stund som detta.”
    Sluta aldrig vara dig, sluta aldrig kämpa. Du är fantastiskt bra. Jag hejar på dig, på din öppenhet & ärlighet. Ta en dag i taget så kommer du komma starkare ur detta än någonsin ❤
    Många styrkekramar till dig ?

  4. Fina fina du, det är en rejäl olycka du varit med om och det gör riktigt ont att läsa om den trotts att jag ej känner dig <3 förstår att du snabbt vill tillfriskna och vill tillbaka till ditt vanliga liv, så som allt var innan olyckan. Du kommer komma dit, starkare än någonsin, men låt det ta tid. Det du varit med om är ingen liten grej och kroppen behöver vila, ta en dag i taget. Men allt kommer bli bra igen, tvivlar inte en sekund på det. Stor kram!

  5. Sitter med tårar i ögonen, fy FAN vad du är stark Joanna. Du om någon kommer klara av detta och denna enorma motgång kommer göra dig så jäkla stenhård och förberedd för framtiden ❤️ #GOSWICA

  6. Du skriver så känslorna åker rakt genom skärmen, tårarna rinner och jag känner så för dig! Stor kryakram – detta fixar du (också)!
    marmia73

  7. Gråter okontrollerat för tillfället, när jag läste att du såg tatueringen på hans arm så hände det något med mig. Eller när Calle fick komma in till dig, för att de märkte att det var det bästa för alla. Den där tryggheten som du fick i dom två situationerna, tänk vad fint ändå på något sätt.

    Minns när jag själv skulle flyttas från IVA till ”vanlig” avdelning, och grät som ett litet barn för att jag inte skulle få behålla samma sköterskor. Vad som hände? Min favoritsköterska, följde med mig, lämnade mig (jag grät för att hon gick tillbaka) och hon kom sedan och hälsade på mig kommande dagar tills jag flög hem till Sverige. Älskar henne för det!
    Det fanns nog en mening med att just han jobbade den dagen.
    Blir glad när jag läser att du känner dig bättre/starkare för varje dag som går, även om det är små steg, så är det steg framåt. <3 Kram

  8. Som alltid skriver du så gripande. Tårarna rinner när jag läser din text. Jag håller tummarna att du får läka ihop fint, både på insidan och utsidan. Stor kram <3

  9. Jag började följa dig i samband med att jag gjorde ironman förra året. Har sedan dess alltid tyckt att du är en rackarns ball brud med fötterna på jorden och siktet mot skyarna. Få personer inspirerar mig så som du gör, även nu. Massa styrkekramar till dig! Du kommer klara det, vi är många som hejar på dig <3

  10. Otroligt gripande och läskigt. Vad snabbt allt kan ändras. Och vad stark du är som vågar dela med dig av upplevelsen och alla tankar och känslor. Kämpa, du är en krigare! Massa kramar till dig

  11. Hejja Joanna,
    Du är en jäkla KÄMPE! Mina kids kryper upp för att de inte förstår varför mamma gråter framför telefonen, du skriver så bra, så gripande!
    Skickar massor av styrkekramar från Jönköping!
    /Matilda

  12. Vilket team du har runt dig!
    Fasen vilken olycka. Tack för att du delar med dig… har följt dig och tänkt på dig sen olyckan hände…

    Du är stark. Jag följer dig vägen tillbaka.
    Stor kram

  13. Åh fy fan. Börjar lipa av dina ord fast jag inte känner dig – du lyckas verkligen förmedla dina känslor. Helvete vad stark du är! Swica power.

  14. Ryser när jag läser. Så obehagligt att vara med om en sådan olycka. Du kommer att ta dig igenom detta också. Dont worry. ❤️

  15. Herregud vilken hemsk upplevelse och vilken otrolig tur du haft i oturen att du trots allt inte skadades värre. Du är en sån fighter Joanna, massa kramar till dig. Krya på dig nu ❤️

  16. Börjar också gråta av det här inlägget. Kan känna paniken och tycker du är otroligt stark. Vet inte hur man håller sig stark men kanske gör man bara det? Det kommer ju komma en dag då detta känns mer avlägset för dig – hoppas det går snabbare än du tror idag.
    Styrkekramar och kom ihåg hur många som tänker på dig även om de (typ jag) inte känner dig.
    ❤️?

  17. Du kommer fixa det här. För du vågar bryta ihop, vågar känna hur förjäkligt det är men också vågar se ljuset. Det är styrka & den styrkan kommer ta dig precis dit du vill. ❤️

  18. Hej Joanna, har följt dig under ett par år nu på insta och det har alltid förundrat mig var du får all din energi ifrån 🙂 En annan sak som också imponerat på mig är detta enorma nätverk som du byggt upp och hur långt det tagit dig och det är ju bara du och ingen annan som lagt grunden till det! Galet impad och vilket jäkla målfokus du har. Jag tror inte att du riktigt själv förstår vilket fantastiskt inflytande du har på människor i din omgivning oavsett om det är öga mot öga eller skärm mot skärm så tar din härliga energi ett fast tag om en. Jag tror att vi alla i din omgivning vet innerst inne till 100% att du kommer tillbaka till där du var. Du ska ju bara igenom ännu en thougest challenge innan du sitter på cykeln igen eller springer. Du fixar detta lätt tjejen det vet du själv också innerst inne. Så en massa styrkekramar till dig Joanna och till alla runt dig ❤️

  19. Kjære Joanna! Dette var utrolig sterkt å lese. Jeg har tenkt så masse på deg denne uken, og selv om vi ikke kjenner hverandre så er det umulig å ikke bli rørt og ledsen på dine vegne. Det må være utrolig tøft for deg akkurat nå-men jeg krysser fingrene for at det ikke er lenge til du føler deg bedre, og at du når tiden er inne kan fortsette din trening. Du er tøff! Stor klem fra Norge ❤️

  20. Klart som tusan att du löser det här. Du är ju Joanna Swica.
    Skickar lite styrka och pepp på vägen. ❤️

  21. Kärlek till dig! ❤️ Jag verkar inte vara ensam som har tänkt på dig flera gånger per dag sedan kraschen. Hoppats att du mår bra, tänkt på vilken jävla fighter du är. Så skönt att du har så många i din närhet som hjälper dig och ger trygghet! Kram

  22. Åh Joanna! Det är så otroligt svårt att läsa. Skräcken och ångesten griper tag i bröstet när jag läser det jag redan såklart egentligen redan förstått. Att olyckan va riktigt jävla otäck och läskig. Att du klarar att skriva om det är en gåta, men antar att det är ett sätt att bearbeta det också. Fy fan vad du måste ha varit rädd! Kramis

  23. Varit så imponerad över din styrka, envishet och beslutsamhet sedan jag började följa dig. Tvivlar inte en sekund på att du kommer ut starkare än någonsin ur detta, du är grym!
    Låt det ta den tid det tar att läka sår både på utsida och insida så ska du se att du snart susar fram både på land och i vatten igen 🙂
    All styrka till dig!

  24. Fina underbara människa❤️! Gråter och lider med dig samtidigt som jag vet att du är så jävla stark.
    Ensam är stark, tillsammans är vi starkare??, snart sitter vi på en ny friendcation middag tillsammans och dricker gott vin.
    Ta hand om dig, stor kram❤️

  25. När jag läser det här ser jag en sån enorm beslutsamhet och styrka bakom orden och känner instinktivt att den här tjejen är en krigare. Och även i en stund som du kanske upplever dig mindre stark än du hade velat vara så är du fortfarande en inspiration. Har tänkt på dig i veckan och hoppats att du mår bra. Jäkla skit händelse. Och frustrationen över att inte kroppen gör som man vill. Fan. Men om det är någon jag är övertygad om att kunna repa sig och komma tillbaka starkare än nånsin så är det du. Din energi lyser igenom och du känns ostoppbar. Tänker att det var du som inspirerade mig att börja morgonspringa och anmäla mig till en crawlkurs i våras. Snart gör jag mitt första triathlon – och det började med att DU sådde ett frö om att det var möjligt! Så, summan av kardemumman, du är en förebild, definitionen av awesomeness och med din mentala styrka kommer du göra underverk! Stor styrkekram och krya på dig ❤️

  26. Även jag blir berörd av din berättelse! Och på ambulanskillen med tatuering. Tänker även på din vän Emelie som var med, måste varit ruskigt otäckt!! Varit med om ett par krascher under cykelturer. Inte blivit något allvarligt men ljudet av kraschen är hemsk och man blir riktigt skakig efteråt. Det har varit nån som kört in i ett bakhjul.. Men på dig att du bromsade för mycket och hade blicken på framhjulet som gjorde att du stöp om jag fattat rätt? Då hade du inte nån hastighet heller direkt? Såg att du hade din racer.
    Klart att du fixar detta!! Är säker på att du har en kommande plan för hur du ska göra.
    Kram till dig.

  27. Herregud ?❤️
    Jag är uppvuxen i en cyklistfamilj och är alltid orolig över mina bröder ute på vägarna.

    Det är ett mirakel att du klarade dig så bra som du gjorde trots allt… men vilken hemsk upplevelse. Jag blir alldeles trasig i hjärtat av att läsa din berättelse.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *