, ,

KRISPIGA DAGAR I HEMSEDAL

Det biter i kinderna och mitt hår frasar mot hjälmens kant. Stråna har gått från blont till kritvitt av kylan som tränger mot mig likt en vägg. Mina skidor glider på hård manchester, hårt men absolut inte isigt. Det är perfekt. Mina skidor skär igenom kanterna och jag ler stor när jag tvärt stannar så snön yr runt om mig. “En gång till..?” frågar jag Louise som kommer efter mig och hon svarar med ett entusiastiskt leende. En gång till blir till fyra gånger innan vi sladdar in i det lilla cafeét för en varm choklad och värme.

Jag hade kunnat åka hela dagen, från 09:00 till 15:30. Men kylan stoppar mig och strax efter vår lunch kastar vi in handduken och tar oss bortåt Fyri igen. Tavlan visar -22 grader och jag blinkar en extra gång för att sära på ögonfransarna som har börjat frysa till is efter mina tårfyllda ögon. Nej, jag gråter inte. Var inte oroliga. Men kylan är inte nådig mot mina ögon som förvandlas till två azurblå amuletter mot den gnistrande snön som får världen att kännas mindre mörk.

I februari, när vi kommer hit nästa gång, kommer det inte vara lika kallt och backarna kommer vara öppna fram till 16:30. Då, då blir det skidåkning tänker jag nöjt för mig själv och blickar ut över bergen som omsluter Hemsedal.

Äntligen är säsongen igång och äntligen får jag åka skidor igen. Tänk att någonting så nytt kan kännas så självklart. Att hitta skidåkningen i vuxen ålder är en av livets roligaste överraskningar. Att jag skulle bli så frälst? Jag som aldrig förstod mig på snö när jag var yngre. Det har till stor del att göra med att jag är från Skåne och den enda “snön” vi har där är grådassigt slask vid vägkanten. Det finns snö och så finns det snö.

Och jag vet definitivt vilken snö jag föredrar.

10

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *