,

Längdskidsläger med Utemagasinet, Ojala, Hellner & såklart Lantto.

Något som jag har njutit av, förutom av de facto att jag har befunnit mig i en härlig miljö med god mat och inspirerande människor, så har det varit att välja helt själv hur lite eller hur mycket jag har velat delta. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och att leda samt arrangera resor/event. Det är något jag är bra på och tycker väldigt mycket om att se till att en grupp mår bra och aktiviteter klaffar. Så kanske är det därför jag har upplevt ett förstärkt välbehag över att vara deltagare på ett välarrangerat event där jag helt kan slappna av och bara flyta med. Där man märker så tydligt att det är proffs som håller i taktpinnarna och att känna en trygghet i aktiviteterna men även i besluten av att ta sovmorgon istället för att yoga, eller springa en runda i skogen själv istället för att vara med på ett teknikpass. Ingen höjer på ögonbrynen, ingen ifrågasätter – man får göra som man själv vill. Det är bra. Det gör att man känner sig välkommen och att man slappnar av. För det sista man behöver i ett liv fyllt av krav så är det att det adderas måsten.

– Lägret riktar sig till alla som vill spetsa till sin längdskidåkning, inför Vasaloppet eller rent allmänt. En chans att logga ut från vardagslivet och leva lyxigt längdliv några dagar med eminent coachning.

Förra året var vi runt 20 st deltagare. I år har lägret vuxit och under 3 dagar har ca 50 personer huserat uppe på Högbo Bruk utanför Sandviken. Trots att vädret var emot oss och de gröna golfbanorna spelade hjärnan ett spratt när ögonen letade efter snö så var alla vid gott mod. Högbo hade preppat konstsnöspåren och Utemagasinet såg till att vi utnyttjade avsaknaden av snö till vallningskurs och barmarksträning. Något som jag uppskattade väldigt mycket då jag fann en ny träningsform. Stavgång/spring i backe. Jädrar SÅ bra.

Med oss på lägret hade vi 3 stycken professionella tränare Johanna Ojala, Marcus Hellner och Torbjörn Hägglund. PLUS Tobbe och Fischer-blixten Lasse! Bra gäng eller hur? Men vet ni? Ska jag erkänna något för er? Nog för jag visste att det var bra skidåkare, och Johanna känner jag sen förr, men jag har inte riktigt haft koll på Hellner. Vilket inte är så konstigt då jag precis har upptäckt skidåkningen. Tänk på att jag för ett år sedan aldrig hade sett ett par längdskidor. Så när jag skrev på IG att jag skulle åka skidor med Hellner så var det väldigt många som hörde av sig med en viss ton av extas. Jag funderade lite på det men tappade sedan bort de tankarna och gav mig ut i spåret. Framåt eftermiddagen beslöt jag mig för att googla människan lite snabbt och insåg att ja, han är rätt bra. Väldigt bra till och med. Herregud, människan har ju en jädra arena uppkallad efter sig.

Berättade även detta för honom, vilket vi, inklusive Hellner, som satt runt bordet och fikade, skrattade jäkligt gott över. Men det är ju det fina med att upptäcka nya grejer i vuxen ålder. Det blir något helt nytt. Tänk så härligt? Det känns som att jag får uppleva något alldeles extra, något mer. Jag vill inte ha koll på allt, då går jag miste om sådana här tillfällen som när jag stor i spåret och förundrades över vilken fart en person hade. Över hur lätt det såg ut. Över vilken prestation en enda människa kan åstadkomma.

“Hmm, han måste vara jävligt bra..”

Jag nämnde löpning högre upp. Jajamän, jag hann även med det. När alla andra drog ut på pass nr 2 efter lunchen på fredagen så stack jag ut och sprang trail varvat med stig/spång. Det var…jag vet inte hur jag ska förklara det utan att låta som en galen religiös människa, men det var magiskt. Ni vet när tankarna står helt stilla, det är perfekt temperatur, fötterna rör sig lätt över stock och sten. Allt bara stämmer. När det tamejfan luktar perfekt skog också.

Jag vill aldrig, jag upprepar, aldrig sluta älska löpning.

Den känslan fortsatte när vi senare framåt kvällen körde barmarksträning i slalombacken tillsammans med Johanna. Utrustade med pannlampor från Silva gav vi oss ut med våra stavar och fick till ett riktigt bra intervallpass. Hur jag vet det? Fråga min rumpa. Jag hade träningsvärk på ställen jag annars brukar ha svårt att få kontakt med. Det kändes dessutom både lättare och roligare att springa i backe med stavar och pannlampa. Jag måste göra detta mer. Det är något med mörkret och att befinna sig i sin lilla “lys-bubbla” som ger mig ett behagligt lugn.

Som alltid så var maten på topp. Behöver inte gå in mer på det. Det är en helg som innehåller alla delar man vill åt på ett träningsläger. Mycket rörelse, sköna sängar, tid för eget häng och en efterrättsbuffé som nog fick alla att dra efter andan. Att man dessutom hade chansen att låna/testa splitterny utrustning från Rossignol gjorde inte saken sämre.

Tack för denna helgen Utemagasinet. Vi ses snart igen, speciellt nu när jag har blivit ännu mer outdoorfrälst. Och även om jag inte kommer köra något vasalopp i år (får ej ihop det tidsmässigt pga jobb) så fick jag mycket ut av det ändå. Det blir vad man gör det till, och jag valde att se snöbristen som en bra grej. För då fick jag även till löpning i filmisk miljö.

Vill ni läsa mer om lägret eller rentav anmäla er som jag personligen rekommenderar varmt så klickar ni här.

Bilder tagna av mig och Sofie – besök hennes GRYMMA hemsida här.

38

4 svar till “Längdskidsläger med Utemagasinet, Ojala, Hellner & såklart Lantto.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *