JOANNA SWICA

Hud som klibbar och ögon som svider av svetten som rinner ner för pannan. Jag känner hur mina lårmuskler börjar krampa lite lätt efter den senaste fartökningen och jag sträcker upp handen mot sporttoppen. Möter en cyklists blick samtidigt som jag sticker ner handen mellan brösten och det blöta tyget. Fiskar upp en gel och river av toppen med tänderna. Gelen är sval och jag förundras en stund över hur det kan vara så. Hur kan den vara sval när den har legat mot min varma hud i en timmes tid. Jag svänger av mot en ny stig och sträcker bak axlarna. Tappa inte hållningen säger jag högt åt mig själv och vrider sedan blicken mot personen som springer bredvid mig. Vår blick möts och jag ler mot honom. Hans blick släpper min och jag ser hur den istället sveper längs min kropp. Jag skrattar till, petar honom i sidan och ökar takten. Vi springer längs den snåriga stigen och låtsasbråkar. Jag försöker hockeytackla honom och han bara skakar på huvudet. Som om mina knuffar vore något, han borde ju veta, som den gamla hockeyspelaren han är.

Vi fortsätter längs vattnet och jag slänger en blick på klockan som precis har tickat över 20 km. “Vattenstopp, sen fortsätter vi hemåt!” hojtar jag och svänger in mot en pressbyrå där jag snabbt köper 2 vatten som vi häller i oss på mindre än 10 sekunder. Benen trummar snabbt mot asfalten och efter en stund sänker jag farten något. Jag märker hur mina svar är något osammanhängande och jag får en flashback från ökenloppet i Israel i november där samma grej hände när jag hade fått i mig för lite vätska och tryckt på. Det är ingen fara. Men det är bättre att sänka för att få kontroll på kroppen igen. Jag vet att jag snart ska få dricka igen och noterar att det bara är 5 km kvar. Det är ingen fara.

Blicken naglas fast på en punkt långt framför mig de sista kilometerna och jag går in i mitt fokusmode. Alla ljud, lukt och känslor kapslas in och förs bort och ifrån min kropp. Till och med min känsel försvinner. Jag bara är. Det är bara jag och mina ben. Jag upprepar för mig själv. Det är ingen fara.

Efter en stund väcks jag från min trans och inser att klockan redan har pipit till. Siffrorna visar 30.5 km och jag stannar så abrupt att jag nästan faller framåt.

Vi är klara och jag andas högt, djupt och låter varenda andetag skaka om min varma kropp. Jag räknar till 30. Ett andetag för varje kilometer.

Ett.. två.. tre..

..trettio.