JOANNA SWICA

Dagarna går och jag tror aldrig någonsin sommaren har passerat så snabbt förbi som denna. Kanske för att den inte är planerad. Blir den obetydlig då? Ibland får jag den känslan. Samtidigt som jag är trygg och nöjd innerst inne att ta dagarna som de kommer. Att i år tacka nej till festivaler, festveckor i Visby och aperol-kvällar i Palma. Jag har istället valt att hålla kalendern fri och göra det som känns bäst där och då, när frågan eller lusten kommer förbi, knackar mig på axeln och ställer mig frågan “är detta något du är sugen på?”. Att känna hur kroppen fylls av entusiasm och äventyrslust när det helt plötsligt blir lite bråttom för dagen inte blev om man trodde, utan nu måste man helt plötsligt packa en väska för något nytt väntar runt hörnet. Något som man inte var inställd på. Och kanske, eller jag vet, var det precis vad jag behövde denna sommaren. Efter snart 3 hysteriska år med minutiös planering för att få allt att gå ihop, så märker jag hur jag mer och mer skalar av och ner.

I fredags cyklade jag ut till Fredriks och Sophies lantställe på Ljusterö. Tanken var självklar. Jag laddade ner kartor (men lyckades ändå, som alltid cykla en fel omväg i Täby) och packade ryggsäcken. 80 km senare satt jag på deras brygga med en öl i handen. Vattnet droppade från mitt hår efter ett dopp i det varma vattnet och jag kände hur solen värmde mitt redan lite fräkniga ansikte. Jag befann mig precis där jag ville vara. Dagen därpå vaknade jag, tog ett morgondopp och åt en sen och lång frukost på verandan. Alla gjorde lite vad de själva ville. Kaffe på bryggan, OW simpass, häng i solen, ett par dopp. Framåt lunch tog vi ut båten och ägnade åt oss diverse vattensporter. Inget för mig, men jag kämpade tappert på vattenskidorna tills jag insåg att jag faktiskt inte brydde mig om jag kom upp eller inte, och lämnade sedan över våtdräkten till näste man. Framåt eftermiddagen kramade jag gänget hejdå och började trampa hemåt igen med en ljudbok i lurarna. Det är lite lustigt. Jag har alltid varit emot ljudböcker. Ni förstår, jag är väldigt traditionell där. Jag älskar böcker. Att känna tyngden av en bok som hålls av mina händer. Bläddra. Lukten. Det för mig ger en sinnesro. Lika mycket som jag älskar att skriva så älskar jag att läsa. Så när folk i min närhet har tjatat om ljudböcker så har jag rynkat på näsan och tänkt i mitt inre – det är obildat och inte alls samma sak. Men här satt jag alltså nu, med Dag Öhrlund “Hollywood Hollywood” i lurarna, samtidigt som jag trampade framåt på den snirkliga landsvägen tillsammans med stressade semesterfirare med jordgubbskartonger och små miniatyrer vars händer istället för att hålla böcker höll ipads i baksätet.

Har jag nämnt att jag har börjat äta väldigt mycket pasta? Det är väl ingen chock när jag tänker efter. Jag har alltid ätit väldigt varierat och aldrig haft några ideér om att inte skulle tolerera gluten eller laktos. Däremot kan jag önska att jag hade haft en starkare karaktär mot att skippa socker då jag äter väldigt mycket av sådant jag kanske hade kunnat halvera. Men nåja, finns värre saker att hänga upp sig på. Åter till pastan. Jag har fått någon slags nyfunnen kärlek till pasta. Det var bara det jag ville skriva. Det och att middagen igår var magisk.

Jag har en del jag vill ventilera gällande träningen. Jag måste bara få sätta ord på mina egna känslor först. Men det är en del som pågår inom mig just nu. Jag funderade en del på mitt synsätt när jag imorse sprang i långpass med Helena och Linda. Var jag står och vad som har förändrats. Somliga säger att jag ömsar skinn. Kanske det. Men det är en del som just nu, kanske för jag befinner mig i ett mentalt tillstånd, inte är lika självklart längre.

Vi får se. Ett par dagar i Skåne kanske reder ut en del. Eller så gör det inte det. Det är lugnt, jag har ingen stress.