Låt mig visa ett litet hörn av var jag växte upp

Det är inte fören nu på senare år jag inser vilken privilegierad uppväxt jag har haft. När jag var 10 flyttade vi ut på landet och det är här jag har vuxit upp, bland hästar, får och gräs som kittlar mina nakna fötter när jag har sprungit ut och in genom altandörren. Och fortfarande gör. För det finns ingen annanstans jag är så avslappnad som här. Jag går osminkad runt i min slitna håliga pyjamas med hästmotiv som har blekts bort efter år av tvätt och låter mamma skämma bort mig med att servera mat, bädda och pilla mig i håret på kvällarna när jag ligger i deras stora soffa och slötittar på dåliga brittiska deckarserier.



Jag älskar att vakna upp till ljudet av skogen som vaknar till liv. Av ankorna som plaskar och fåren som bräker i hagen bortom stallet. Ibland hör jag räven vissa nätter smyger jag upp och ser hur vildsvinen bökar i gräsmatten rätt nedanför mitt fönster som vätter ut mot sjön. Jag brukar ligga där och lyssna på alla läten ända tills jag hör det välbekanta ljudet från köket när kaffebryggaren sätts på, köksluckor stängs och tv:n i köket sätts på. Det är hemma och tryggt. På given signal tassar jag ner för trappan till köket, tar en kopp kaffe och kryper upp i soffan. Mamma har gått och lagt sig igen med en kopp och en bok, det är hennes sätt att starta dagen innan vi äter frukost tillsammans.

Det är här jag lärde mig rida, spenderade somrarna på min ponnys rygg och byggde kojor i höet. Här jag kastade mig i havet efter långa dagar i stallet och här jag stal granar i skogen när vi ett år inte skulle ha en gran på grund att vi skulle resa bort. Det är här min första pojkvän sov över och vi åkte bakpå mopeder. Det är här jag flaskmatade lamm, fick stanna hemma från skolan när vägen hade snöat igen och det är här jag låg på mitt rum och fantiserade om världen där utanför.

En dag på gården är som en veckas semester på annan ort. Så mycket ger det mig och hur sakta klockan än går när jag ligger där i soffan och småbråkar med mamma som vägrar ge med sig när hon har fel så är det just det som betyder allt just där och då.

Jag glömmer ofta bort det men påminns om det när jag kommer hem, bara för en dag eller två.

Nu är jag på väg till Stockholm, andra hem, platsen som ger mig liv och får pulsen att höjas. Tacksam över att ha två platser på jorden att kalla för hem och som funkar som olika elixir i livet.

49

7 kommentarer

  1. Så underbart fint. De e så skönt på landet. Säkert med bra i Stockholm. Har aldrig varit där men en dag kanske 😊

  2. Men vad fint! Förstår att du idag kan se tillbaka på tiden du bodde där, med positiva tankar!
    Jag är själv uppväxt på landet, med får, hästar osv. Om jag inte hade bott där så skulle jag inte ha fått alla de där timmarna i stallet, alla fantastiska ridturer (inte heller alla kalla vintrar och jobbiga ridpass) och inte heller hade jag kunnat snöra på mig löparskorna för att sticka ut och springa i skogen och på grusvägar. Det finns något bra i det mesta!

    Uppskattar det jag hade då, men idag är jag nöjd med att bo i stan. Vem vet om några år kanske jag vill tillbaka till landet?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *