Gatan som jag gick nerför var tom förutom den lilla hunden som stretigt drog sin tydligt trötta husse framför sig. Molnen hopade sig ovanför mitt huvud och jag rynkade näsan. Inget regn nu mumlade jag för mig själv och plockade upp telefonen. Den trötta mannen med den lilla hunden tittade bort mig och stannade till. Han fortsatte att skeptiskt titta på mig där jag gick med min lilla kaffe och pratade in i mobilkameran. Jag log och liksom studsade på steget som fick min stora blåvita ryggsäck med den röda loggan åkte runt på ryggen. Spola fram en halvtimme och vi plöjer igenom vattnet. Stadshuset tornar upp sig framför oss och vattnet är livligt men snällt. Vi simmar under Västerbron, synkar i takt och tar intervall för intervall med tydliga instruktioner. Solen tittar fram och ger det mörka vattnet ett skimmer. Det liksom glittrar och jag tänker hur surrealistiskt det är att ligga här, mitt under bron, och höra hur morgontrafiken dåna på den massiva bron över oss. Lilla jag och stora staden.
Jag tänker ofta på hur jag har hamnat här. I situationen. I alla situationer. Vad jag är gör och vem jag har blivit. Varje känsla och minne kapslas in och placeras nära hjärtat. Känn in situationen Joanna, den kanske aldrig kommer igen.
Klockan är åtta och jag vaknar med staden som får mitt hjärta att slå dubbla slag.
Godmorgon.
3
