JOANNA SWICA

I samarbete med Resia

2 dagar i Liverpool går fort, speciellt när man har väldigt roligt och ett ännu roligare (och fullspäckat) schema. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Liverpool, mer än att dialekten är grövre, Beatles härstammar härifrån och att de är väldigt stolta över sina 2 kända fotbollslag. Men mer än så har jag liksom inte tagit reda på, inte heller när jag bodde i England. Då tyckte jag mest att det var jäkligt jobbigt att förstå Liverpooldialekt efter x antal glas när de skulle beställa av mig i baren. Ja, jag jobbade som bartender ett tag här. Men det är en annan hiatoria.

Staden har alltid stått på min lista, så ni kan ju tänka er min glädje när vi skrev på för att göra denna reportageresan och inte bara Manchester och Newcastle stod med utan även Liverpool! YES!

Jag tänkte på hur tagen jag var av Liverpool redan första dagen under min löprunda. Klockan hade knappt slagit sju och utanför fönstret duggade det lätt. Jag snörade på mig skorna och gav mig ut för att uppleva staden när den precis började vakna till liv. Eller ja, somliga hade inte gått och lagt sig än. Jag sprang förbi ett gäng killar som var på väg hem från vad som verkade ha varit en riktigt rolig utekväll. De hejade högt på mig och sträckte fram handen för en highfive. Jag höjde min, mötte den ena killens hand och skrattade glatt åt dem när vi passerade varandra. Som två parallella universum. Det gav mig energi och jag längde på steget, svängde av västerut och fortsatte springa. Och det är nog därför jag har blivit så tagen av Liverpool. Av dess ruffiga charm, oerhört vänliga och nyfikna människor och det fantastiska utbud av restauranger/barer. Kvällen innan hade vi ätit middag på 60 Hope Street, en restaurang av det lugnare slaget men med fantastisk meny och lång historia. Jag tänkte på vårt besök där när jag sprang längs vattnet den tidiga morgonen och kände mig pirrig, ni vet sådär förväntansfull, på vad som skulle komma härnäst. Framför oss låg en fullspäckad dag och jag log stort när jag tänkte på den drömmiga efterrätten jag hade ätit dagen innan – kunde det toppas?

Det finns ett ställe som heter The Florist och ligger på Hardman Street, precis runt hörnet från Hope Street där även vårt hotel låg (Hope Street Hotel). The Florist är poppis, så poppis att man måste boka bord i god tid innan. Det är ljust och inrett, precis som det låter, med blommor i varje hörn. I taket. I baren. Ja men i drinkarna. Ni förstår konceptet, väldigt IG- vänligt. Det är coolt, och väldigt trendigt, så det var ju självklart att vi spetsade öronen när Jason gav oss tipset. Och vi blev inte besvikna, trots att vi inte kunde få tag i ett bord. Vi löste det hela genom att sätta oss i baren och testa drinkarna. 2 stycken The Florist Pornstar tack!

Lunchproblemet löstes genom att promenera ett par kvarter bort till The Quarter där vi snabbt fick bord av en trevlig herre som intresserade sig väldigt för våra kameror. ”Perfekt! Vi tar gärna ett bord med bra ljus!” hojtade vi och började ögna igenom menyerna. Två 10-poängspizzor (supertips!) senare rullade vi neråt till hamnen för att låta våra musikaliska färdigheter få leva ut på The British Music Experience.

Nu är varken jag eller Louise så mycket för museum, det är inte vår grej, men samtidigt är vi båda nyfikna och vill uppleva vissa saker då man kanske har hört en del om det eller helt enkelt vill kunna erbjuda den kunskapen vid ett senare tillfälle. Och nästa aktivitet, The British Music Experience, var just en sådan grej. Det som räddade upp hela ”museum”-känslan var att man kunde underhålla sig genom en rad olika aktiviteter så som spela i ett band, dansa i ett speciellt dansrum med digital koreograf och lyssna på gamla hits. Ni kan ju gissa var jag och Louise gick loco. Låt mig säga som såhär, Instagram har aldrig skådat en sådan välsynkad linedance innan.

Det var ändå ett besök värt att göra, så skriv med det på listan.

Museumet ligger precis mittemot Mersey Ferry som var vårt nästa stopp. Ingen vila, ingen rast, nu var det dags för båtfärd! Vi tog helturen på ca 50 minuter, men man kan hoppa av på 2 olika stopp, Seacombe and Woodside on the Wirral, tvärs över kanalen. På Woodside kan man även besöka ett musem där ubåten U-534 från andra världskriget finns för allmän beskådan. Om man nu gillar sånt. Vi valde dock att stanna kvar på båten och njuta av utsikten och vila lite med varsin kaffe. Ibland behövs det inte mer än så. Staden tornade upp sig bakom oss och vid ett tillfälle såg skyskraporna ut lite som NYC.

Nu kommer vi till resans höjdpunkt nämligen: Duke Street Food & Drink Market. Det var med handen på hjärtat en av de bästa matmarknaderna jag har varit på, någonsin, och vi båda blev helt tagna av stämningen, servicen och utbudet av riktigt bra mat. Jag sa det till Lee, vår kontaktperson och även en av managerna på stället, att det var bättre än Stockholm. För vi har bra restauranger i Stockholm, det har vi faktiskt. Men detta var snäppet vassare när det kommer till ”marknad”. Bra mycket bättre. Tänk er en riktig trendig saluhall som ligger helt rätt i tiden. Med innovativ drinkbar högst upp, vinotek, kaffebar och en rad olika matstånd som erbjuder mat från alla världens hörn. Där har ni Duke Street. GÅ dit om nu någonsin befinner er i Liverpool och beställ följande: Ramen med biff, heta ribs, pizza med tryffel, burrata, mortadella och pistage OCH såklart efterrätterna. Herregud. Jag började nästan gråta. Donuts med salted karamel och nutellapizza. Ja men ni hör ju själva.

Kvällen blev kort, vi var båda trötta efter all mat och sightseeing så vi beslöt oss för att promenera tillbaka till hotellet och somnade kort därpå.

Vill man läsa mer om hur det är att tågluffa i norra England samt boka de olika aktiviteterna så kan man läsa mer här. Där står även mer om hur man kan sy ihop resan på sitt alldeles egna sätt och tveka inte att ta hjälp av Resias duktiga personal.

Tack för denna gången Liverpool, vi ses igen!