”..Livet är flytande, man surfar snabbt, högt eller lågt. Och visst känns den förlamande sorgen av att lämna eller bli lämnad är vare sig..”

Det är lustigt det där hur livet kan förändras på ett år. Hur relationer avslutas, förnyas och tillkommer. Hur ens egna mående märkbart har förändrats vilket man känner, för första gången på väldigt länge, väldigt tydligt.

För ett år sedan spenderade jag midsommar på Sandhamn. Det var en magisk helg på alla sätt. Jag älskar Sandhamn och människorna där. Skillnaden mellan i år och förra året var att jag då stod bakom en liten stuga och grät under kvällen för jag där och då visste att allt skulle förändras. Jag ser det så tydligt nu i efterhand. Hur jag visste men kanske någonstans inte valde att acceptera det helt. Man vill inte ge upp, trots att att man är ensam kvar om att kämpa.

Jag tror inte något är bestående i ens liv. Och jag tror inte heller man kan tvinga fram eller kvar något. För vem är du är kräva närvaro när du själv varje dag säger åt dig själv att aldrig nöja dig med något som inte får dig att helt må bra. Livet är flytande, man surfar snabbt, högt eller lågt. Och visst känns den förlamande sorgen av att lämna eller bli lämnad är vare sig det gäller vänskapsrelationer eller kärleksrelationer outhärdlig. Den river och sliter i ens inre. Vissa dagar så brutalt att man knappt kan ligga still för att ångesten är så vidrig.

Men lika förlamande som det är, lika euforisk och stark är lyckan när relationer fungerar och blommar ut på ett sätt som får hjärtat att slå dubbelslag.

Och jag kommer aldrig ångra en relation. Det ska man inte. Var sak har sin tidslinje. Vänskapsrelationer rider längs vågorna i ens liv och ibland kan man inte styra dess riktning medan vissa gånger så är det precis det ens uppgift är. Jag kan sakna vissa människor som har försvunnit ur mitt liv, men jag ångrar dem aldrig. Det vore fel mot dem, mot mig, mot oss.

Det är lite stormigare med kärlek.

Men när det blir fri sikt igen och man inser att själen är lugnare, så bytts gråten bakom det röda lilla huset ut mot att man sitter där lår mot lår, hand i en annan på en brygga och det det enda man hör är varandras andetag.

Och det enda man kan tänka på att är att göra det mesta utav det varje dag. Man älskar och hoppas att dimman aldrig tätnar igen.

159

10 svar till “”..Livet är flytande, man surfar snabbt, högt eller lågt. Och visst känns den förlamande sorgen av att lämna eller bli lämnad är vare sig..””

  1. Nu blev ögonen alldeles glansiga … jättefint och precis sa är det ju! Kram och ha en härlig!!!

  2. Så fint och så sant!
    Har precis lämnat en tjugo år lång relation och har väl egentligen inte kommit underfund med vare sig situationen eller mig själv i allt det här. Min största sorg är att livet tillsammans med honom jag trodde jag skulle dela allt med inte blev det jag önskade. Och skuldkänslorna över att ha ”kraschat” en familj för mina barn. Sorg över min känsla att jag gett så mycket av mig själv till en annan människa för att sedan när jag behövde någon som mest inse att jag var ensam. Det blev ett för stort svek för mig. Egoist? Kanske, eller är det min tur att sätta mina behov först? Oavsett är dagarna en bergochdalbana, vissa lite bättre och andra inte alls. Jag längtar efter att få känna det där pirret igen, vara lycklig utan att få dåligt samvete.
    Jag längtar efter lugn och fri sikt!

    • Ja den sorgen känner man igen, över vad som kunde blivit men inte blev. Men även som du skriver insikten att man faktiskt står själv när det väl brinner i knutarna. Den är jävligt tung.

      Men vet du, det kommer komma lugn och det kommer att komma väldigt klar sikt.

      Jag lovar.

      Stor kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *