JOANNA SWICA

Vägen delade sig från den massiva motorvägen som med sina 5 filer skapade ett myller av bilar, långtradare och greyhoundbussar. Bilen svängde av och fortsatte på en mindre väg som kilometer för kilometer skakade av sig myllret. och avfarter Diner-skyltar och stora mackar byttes ut mot hagar med vitmålade staket, massiva silosar och ödsliga järnvägar. Vi passerade en liten stad med en sned neonskylt som vittnade om att någon form av friterad mat serverades i den låga rostiga byggnaden vid vägen. Ett par hundra meter efter låg en liten bro med en sjö där ett gäng barn ägnade sig åt att svalka sig i hettan som bara steg och bildade stora mörka svettfläckar på min rygg.

Efter ca 40 minuter kör vi in i Lockhart och jag utbrister förtjust att det är precis som på film. Det lilla centrumet utgörs av en town-hall, ett par butiker som ligger placerade runt den massiva byggnaden och en huvudgata. Ett par står och säljer persikor, pekannötter och kryddor i skuggan. Jag hejjar glatt på dem och de hejar lika entusiastiskt tillbaka. Det gör alla. Det är så de är, människorna här i Texas. Jag går bortåt den lilla gatan under det typiska “western” taket som går ut över trottoaren och passerar x antal butiker som har slagit igen. Jag tittar in i en gammal salong som en gång i tiden har friserat kvinnors hår och antagligen inhyst en eller flera barberare. Det känns som att tiden står stilla. Dammet ligger tungt på bordet och skylten som hänger på dörren har börjat gulnat i kanterna. Ett slags vemod går igenom min kropp och jag fortsätter gå längs den lilla trottoaren i skuggan.

Helst plötsligt ser jag ett stort skyltfönster med abstrakt konst och ljusa möbler. Ett galleri. Vad märkligt. Det känns som att plötsligt befinna sig i Soho. Jag går in och möts av en man klädd i svart med typiska “media-bågar” till glasögon. Han ser ut som något taget från Mad Men. Han hälsar och låter mig gå runt och titta på tavlorna i fred. Då och då flikar han in något om konstnären och motiven. Sen kliver han tillbaka till sitt lilla krypin och betraktar mig på avstånd.

Jag undrar om han tycker det är lika konstigt att jag är här som jag tycker att hans galleri är?

Solen steker mot min hud och jag får en impuls att lägga handen på asfalten. Jag tänker på de tecknade serierna där man steker ägg på asfalten och tittar mig omkring. Ett par pickups kör förbi mig och nickar och en mamma passerar med sin barnvagn men annars är jag helt ensam där på den lilla gatan. Jag böjer mig ner, lägger handen mot asfalten och känner en brännande känsla mot handflatan. Aj.

Servitrisen på Lockhart Bistro  tittar nyfiket på oss och frågar, som alla andra vi har mött på resan, var vi är ifrån. Många är förvånade, det hör inte till vanligheterna att träffa svenskar. Inte där vi befinner oss. Vi pratar lite om rutten och hon lyssnar nyfiket. Det är så enkelt att konversera, samtalen flyter på och det  är intressant. Jag tar in allt som sker, som sägs, som händer. Det är som att min själ inte kan få nog av allt det som inte hör till mitt vanliga liv.

Jag trodde inte det skulle vara i en liten stad i Texas jag skulle äta en av de bästa lobster rollsen i mitt liv. Den smakupplevelsen hade jag satsat på en kommande resa till Maine. Men det är, återigen, det fina med att resa, att bli överraskad.

Lockhart har flera antikaffärer och jag kan inte låta bli att undra hur de går runt. Beslutar mig för att bidra till dagskassan i en av dem genom att köpa en vintage truckerkeps. Ja, den jag har på mig. Känner mig cool. Det är typiskt mig, jag är som en kameleont. Där jag är, där vill jag smälta in. Vara ett med kulisserna. Fattas bara ett stort bälte i mina jeansshorts och en vit comboyhatt till mina vita boots som pryder mina bruna ben.

Bilen fortsätter söderut och jag vinkar hejdå till den lilla staden mellan Austin och San Antonio.