Men att veta att det kunde varit värre är ingen anledning till att inte försöka göra det bättre

”..De båda professorerna Flynn pch Anderson gjorde ett experiment för att testa uppfattningen om män och kvinnor. De utgick från en fallstudie från Harvard om den framgångsrika riskkapitalisten Heidi Roizen som verkligen tog till vara på sin utåtriktade läggning och personlighet i sin karriär. Professorerna lät studenterna läsa samma redogörelse av Heidi, skillnaden var bara att andra hälften av gruppen fick samma text med Heidi utbytt mot Howard.

Studenterna fick sedan återge vilket intryck de hade fått av Heidi och Howard. Vilka de ansåg lika kompetenta (logiskt då deras prestation var identisk) men trots det respekterade Howard mer och framstod som mer tilltalande som kollega och person. Heidi framstod som självisk och ”ingen man vill jobba för eller anställa” – utdrag av boken ”Lean in”.

Experimentet stödjer den känslan många av oss kvinnor någonting har känt. En framgångsrik kvinna tycker många människor av båda könen mindre om.

Jag har varit med om det x antal gånger. När mina manliga kollegor har gått på i diskussioner och stått på sig i sina resonemang och åsiktet har inga ögonbryn höjts. Men när jag har gjort samma har snacket gått och jag har blivit kallad för hård och att jag gör människor osäkra.

En gång blev jag inkallad i ett möte med en chef jag hade tillfälligt för x antal år sedan, jag jobbade då i en större organisation med personer som mer eller mindre hade fått en stjärnstatus på grund av mycket sälj och topplistor. Främst män. Samt pojkar som leddes av män med stora egon. Jag gick på ganska hårt och då vissa saker missköttes vilket studsade tillbaka på mig och min prestation på jobbet.

Mötet inleddes med vikten att jobba som ett team. Jag log, då jag visste vart mötet skulle sluta och höll min något buffliga chef ”Vad bra att du tar upp det! För det tycker jag med!” Han log lite ansträngt och försökte igen.

” Det är viktigt med att bygga teamkänsla och stötta sina kollegor…”

Jag avbröt honom, då jag kände att den här katt och råtta leken inte riktigt gynnade någon, och frågade honom vad han egentligen menade då jag är en teamplayer men i ett team måste man också kunna säga åt de bredvid när något känns fel. Vilket jag hade gjort ett flertal gånger men viftats bort och rent ut av tystats ner av andra manliga kollegor med orden ” Va inte en sån där jobbig och gnällig tjej!”

Vi satt tyst en stund och sedan tittade han på mig och sa ”Du måste förstå, ni kvinnor måste tänka på hur ni tar och ger kritik. Låt det inte handla om känslor!”

Jag skrattade rakt ut och frågade hur det hela gick ihop. För själva anledningen till att jag satt i det där rummet var just för att jag hade krävt samma respekt och bemötande som de andra (männen) men istället fått feedback på min hantering av kritik och att jag agerade med känslor.

Och dessa kommentarer kan jag fortfarande få. Att jag ”måste kunna ta kritik”. Och visst, ibland kan jag vara jäkligt icke mottaglig för kritik eller säga emot när jag känner att den är obefogad. Men många gånger tar jag in den och går vidare. Vilket upplevs som kallt och att jag blir ”sur”. När jag i själva verket tuggar i mig det, håller käften och går vidare.

0

  1. ”Pojkar som leddes av män med stora egon”, igenkänning och rysning på den! Håller med om exakt allt du skriver (känner lite hur manshatet bubblar i mig nu)

  2. Så viktigt ämne att ta upp!
    Jag kan känna att så fort man känner något eller nämner något som blir kritik, så framställs jag som känslig. Precis som du beskriver.
    På jobbet, men även hemma.
    Jag blir inte tagen på allvar känner jag, vilket blir otroligt fel. Jag brukar vara en rak person som står på mig, men i många länge så känner jag att det inte ens är värt det. Det blir en ond cirkel, genom att göra så, så tappar jag ju respekten för mig själv i slutändan. Det är jag som är förloraren, ingen annan.
    Tack för att du öppnade upp mina ögon, för att jag fick en chans att reflektera ❣️

    1. Hej Cissi!

      Tack för du delar med dig, jag känner igen mig i det du beskriver som händer privat. Att man får en stämpel på sig som ”drama” eller känslig när man ryter ifrån eller står på sig.

      Tappa inte respekten för dig själv, du är asmodig och har sån jädra integritet som vågar stå på sig själv. Stor kram

  3. Alltså åh vad jag känner igen detta. Av chefer har jag bla fått höra att jag ska tänka på min image och att man ska linda in saker mer i bomull. Mina manliga kollegor i varierande ålder är betydligt mer raka än mig men får i princip stående ovationer för att de belyser samma saker som inte fungerar. Det sticker fortfarande folk i ögonen att man är kvinna och säger vad man tycker även om det har grund och läggs fram sakligt. Blir så uppriktigt upprörd. Kommer aldrig ge avkall på att vara rak och yttra mig bara för att en medelålders (både män och kvinnor) chef/kollega inte kan ta det.

    1. Linda in saker i mer bomull, what? Vad är det för chef som ger ett sådant råd?

      Håller med i dig i allt – låt oss aldrig sluta yttra oss. Kram

  4. 100% igenkänning. Jag har ofta fått höra att jag är för rak, för tydligt (hur nu man kan vara för tydlig? ?) och för svart och vit. Mina manliga kollegor har dock alltid fritt utrymme att vara för tydlig och för rak på sak.

    1. Hej Sandra!

      Ja det där är SÅ märkligt. Hur kan man vara FÖR tydlig? Självklart kan man tänka på hur man som sändare kommunicerar men det ligger också lite ansvar i mottagaren, hur denna tar emot och sorterar informationen.

      Kram

  5. Varför är det alltid så fel att visa känslor? Jag tycker att det visar på att man är engagerad och tar saker och ting på allvar. Den dagen jag inte visar känslor när jag får kritik eller beröm, då har jag tappat intresset och det kan ju ingen chef vilja. Tack för en bra och viktig text! Kram!

    1. Hej Anette, lite så resonerar jag också. Speciellt när jag dessutom är en person med ett stort känsloregister, en av mina stora fördelar som även förbättrar mig i karriären, men på något sätt är det mer ”fult” än när en man tar till orda?

  6. Känner så igen mig!
    Funderar även över ansvaret. Detta tycks många gånger ligga på dig/ kvinnan/ den raka/ avsändaren.
    Men mottagaren då? Vad blir ansvaret hos den?
    Tänker att det inte är så svart vitt som det verkar, det finns många dimensioner i gråskalan. Dessa glöms ibland bort i jakten på att hitta ”den skyldiga”.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *