Jag borde skriva något om valet, jag borde påverka mer. Jag borde uttrycka mitt missnöje och oro mer. Jag borde göra så mycket mer. Men jag vill inte. Jag vill inte påverka mer än att tydligt genom alla år tagit ställning, för jämlikhet och medmänsklighet. Det räcker. Jag vill inte peka finger. Jag vill inte utnyttjas i ett politiskt syfte. Jag har gjort mitt, jag gör mitt och rösten är lagd.
Vi pratar mycket om valet. I bilen när vi kör längs små slingriga vägar. Om infrastruktur, sophantering och svajjande ledning. Om vård och jämlikhet. Det blir så tydligt när vi befinner oss i ett land som är så olikt Sverige. Jag blir än mer ödmjuk och tacksam för vart jag bor men samtidigt knivskarpt medveten om vad som kan försvinna, vad som saknas. Vad som är. Vem jag är.
När jag vaknar imorgon kommer en ny vecka pocka på sin uppmärksamhet och sticka fram ett nytt blankt ark i mitt knä. En måndag i livet. En måndag som vi alla kommer att minnas. Vi vet inte vad det tomma arket kommer fyllas med. Men mitt hjärta hoppas. Men något säger mig att vår samtid, vårt nu, aldrig kommer bli sig likt igen.
Så jag fortsätter att blicka ut över landskapet med hans hand vilande på mitt lår. Vi säger inget mer. Orden är slut. Orden är slut för nu.
26
