” Men sluta du ger mig ångest, chilla lite, du har semester!”

Om jag fick en kaka för varje gång jag har fått:

1. En reaktion med uppspärrade ögon och en hastig inandning.

2. Kommentaren  “Men slappna aaav, du har semester!” eller “Måste avfölja dig nu, här ligger jag i hängmattan och äter chips hehe.”

3. En grymtning och mummel om träningsfreak.

..då hade jag förmodligen varit betydligt rundare men antagligen fortfarande lika nöjd över min livsstil.

Vad är det med semesterträning som triggar igång så mycket känslor? Jag förstår inte riktigt varför jag skulle välja bort det som gör mig lycklig för att jag har semester? Varför ska jag sluta med det bara för jag har bytt ort, tagit ledigt från jobbet vilket resulterar 8 timmar MER tid på dagarna och har världens skönaste väder att vistas ute i. Logiken i det är för mig sisådär faktiskt.

Semesterträning för mig är kravlös, stressfri och härlig. Jag tränar det jag känner för, stannar upp mitt i en löprunda för en selfie, går promenader där det oftast slutar med glass, gör 47 armhävningar istället för 50, tar ett glas vin på kvällen och hoppar fyspasset för att istället riva av den vid soluppgången istället. Ja ni hajjar, mańana mańana.

Är jag ett träningsfreak för jag stiger upp innan solen har gått upp för att springa? Försummar jag mitt semestersällskap för att jag väljer att träna 1 timme av 24 och kommer hem samtidigt som resten av sällskapet stiger upp för att förbereda frukost. Hetsar jag min omgivning för jag väljer att göra något som får mig att må bra?

Ska jag vara helt ärlig?

Jag bryr mig inte. Eller jo, klart jag bryr mig, annars hade jag inte skrivit det här inlägget. Men jag bryr mig inte till den graden att jag slutar göra det jag vill, att jag inte möter personens blick som kommer med invändningar om mitt val på semestern, för gudarna ska veta att jag tvingar inte med någon annan, eller skäms lite för att jag är orolig vad folk ska tycka.

“Men vill ju inte vara den där maniska bruden liksom.”

Äh. Då får jag väl vara det. Vilket provocerar ännu mer antar jag.  Jag vet ju innerst inne vad jag är och inte är. Ska jag skippa något för att personen ifråga ska må lite bättre med sitt val att inte röra sig? Vilket är helt fine om man inte vill. Det är livets liv att löka loss och dricka margharitas hela dagarna! Men jag vill och kan göra båda. So why the hell not?

Jag tror detta ämnet rör upp så mycket känslor för att det helt enkelt är jävligt provocerande att möta personer som har hittat sin livsstil och är helt trygga med sina val.  Att de ena dagen kan snooza och andra dagen riva av en timmes träning samtidigt som folk går hem från nattklubben. Och de är helt fine med det. För det är deras grej, deras liv och de låter sig inte påverkas av varken eller. Av hur en semester “ska” vara eller inte vara.

Det är så tjatigt liksom. Semestern kommer varje år.  Det är inte som att det är något nytt, något livsförändrande och fenomenalt. Den inträffar varje år, mestadels på sommaren för många, och ska jag vara helt ärlig så njuter jag och “slappnar” av året runt. Jag sparar inte allt till någon vecka under sommaren där hetsen är total att maxa ledigheten, ta igen sig, carpa sönder dagarna därefter tillbringa sista dagarna i maximal ångest för att man ska börja jobba igen.

Nä.

Det vore för mig lite hyckleri att stolt basunera ut att jag trivs med min livsstil och har funnit min balans och sen inte vilja leva det livet när jag drar utomlands. Förstår ni hur jag menar? Jag hade nog känt så.

Det handlar om en timme. Inte ens det många gånger. Kan vi snälla släppa hysterin över att någon väljer att röra på sig under den heliga old mighty semestern?

Det vore superskönt.

Kram.