JOANNA SWICA

Första inlägget på Metromode hörrni! Det är ju lite bananas, speciellt med tanke på hur mina tankar kring denna flytten har gått. Det har varit en del turer fram och tillbaka. Ska jag? Ska jag inte? Jag började blogga igen i Maj förra året och redan i höstas fick jag erbjudande att flytta bloggen – då till en annan portal. Men det kändes inte bra. Sen har jag inte tänkt mer på det fören jag blev kontaktad av Metro vid årsskiftet. Och vet ni, i ärlighetens namn så är det inte jag att agera på trygghet – jag kör. Så här är jag nu och kastar mig ut med öppna armar och ett högt Ronja-vrål.

Men för att återgå till att bananas-biten. Jag brukar tänka på en händelse förra året när jag efter en mycket snorig och svettig cykelrunda ute på Ekerö cyklade in till stan, hoppade av min racer och tassade in (ni som vet hur cykelskor låter mot hårt stengolv kan föreställa er det nu) iförd i riktigt heta cykelkläder, snabba brillor och hjälm på ett kreddigt modeevent där klädseln till 80% bestod av svenska alt danska märken i mörka kulörer. Och så jag, i knalliga färger, lerstänk på vaderna och håret klistrat längs kinderna på grund av allt svett. Jag skulle in och hämta en grej från en person som befanns sig på eventet samt ville hälsa på en av arrangörerna som hade bjudit in mig. Det var in, hej hej hej och ut igen. Totalt 20 sek. Men jag tror det var de längsta 20 sekunderna i mitt liv. Chocken som uppstod får mig än idag att börja fnissa och den beskriver känslan av att hamna på Metromode rätt väl. Jag känner fortfarande efter år på instagram, events och samarbeten att jag står lite utanför, vill liksom inte räta mig i ledet och känner mig framförallt inte “som de andra”. Som när man gick i högstadiet och blev bjuden på den coola tjejens fest och mest stod och observerade. Tillägger att den coola tjejen inte var jag. Däremot så la den coola tjejen till mig på Instagram för några månader sedan och skrev att jag var den coolaste på Instagram. Hade det varit IRL hade jag gjort klassikern när man vänder sig om och kollar om det är den bakom det gäller. Bara en lite parantes som jag var tvungen att poängtera, håhå. Varning för hybris. Eller bara ren och skär glädje över att man kan inspirera på sitt sätt. Välj själv.

Men här är jag nu alltså. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min blogg. Det är livsstilsblogg men inte en renodlad sådan. Men jag nischar inte in mig på något specifikt då mitt liv innehåller mycket av allt. Fast nu när jag tänker efter så är det precis det min USP är, min alldeles egna nisch. Som min profiltext på instagram lyder: “Didn´t replace my heels with nanos” och även är inspirationen till min fantastiska header som Vanessa von Zweigbergk (kolla hennes illustrationer här) har gjort. Så  ja, detta är min nisch – jag gör exakt vad som faller mig in och ryser av tanken att bli placerad i ett fack.

Men jag brukar även presentera mig så här när jag träffar nya människor:

”Hej hej! Jag heter Joanna och när jag inte jobbar med mitt ”riktiga” jobb med Nätverk/Inköp på SOS International så spenderar jag väldigt mycket tid att träna då jag tävlar i triathlon (IRONMAN) och även är IRONMAN Sverige Ambassadör och Reebok Nordics Ambassadör. Förutom det så bloggar/instagrammar och poddar jag samt är medgrundare till FRIENDCATION som jag driver med min partner in crime Louise. Vi har precis inlett ett samarbete med Resia vilket är så så så jädra häftigt!

Mitt i allt detta så reser jag den del (skriver detta på en strand i Mexico) och hinner även med att förtära väldigt mycket god mat och såklart vin då det ligger mig väldigt väldigt varmt om hjärtat.”

Jag tycker vi håller där. Så får ni helt enkelt avgöra om ni som är nya här inne vill fortsätta läsa min blogg efter den introduktionen. Och ni som följer med mig från min förra blogg – ni vet hur tugget är här inne, det kommer fortsätta vara lika ofiltrerat, ärligt och inte alltid så tillrättalagt. Då kör vi, hej!