JOANNA SWICA

Min helg började med att jag mötte upp Elin för en afterwork på Boquerian efter x antal timmar vid köksbordet med plugg. Vi möttes upp mitt i ett fredagsglatt myllrande Stockholm och jag log med hela kroppen. Jag hade saknat henne. Sen satt vi där, vid baren med varsin cola, och pratade om livet. Efter en stund mötte L upp och vi vinkade hejdå till Elin för gå och käka ramen på Misshumasshu. Har ni inte varit där så GÅ. Det är Adam och Albins restaurang och jag vill nästan påstå att det är bättre än AI Ramen på söder. Avslutade kvällen med bio (Bombshell) och jag spenderade hela tunnelbaneresan hem med att koka över hur jävla skev världen är.

Så blev det lördag och jag vaknade upp med pirr i magen. Solen sken och jag nästan sprintade bort till Stadion för att spendera nästan 2 timmar på Dunkardax kampfys med Viktoria, en av mina absoluta favoritpersoner.

DAMN, vad jag älskar de passen. Total utblåsning och man är helt, jag upprepar, helt förstörd efteråt. Finns nästan (hehe) som slår den känslan.

Framåt halv ett satt jag vid baren på Kommendören och väntade in resten av gänget. Snett framför mig stod en en dj som spelade skön musik och hela atmosfären var sådär skön. Nästan filmiskt ni vet? Det skulle lika gärna kunna vara en scen tagen ur en film. Kanske i NYC. Glas som klingar, människor som skrattar och mat med härliga kulörer som serveras till bords.

Tiden går, mat som exploderar av smaker kommer in på löpande band och när första pitchern med margarita är slut så tar vi in en ny. Jag och Niklas fotar från varsitt håll och ler mot varandra när vi får till en pangbild. Älskar att umgås med människor som förstår. Det finns ingen stress. Ingen tittar på klockan och vi sitter alla lite halvt nerhasade i soffan och sakta tar små tuggor från de olika tallrikarna som står framför oss. Jag sitter och skrattade högt åt när Niklas och Jenny återberättar något de hade varit med om och kommer då och då på mig själv att titta ut över den myllrande salen och le. Om mina axlar ligger en arm tillhörande en person som har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Det fanns ingenting som kan rubba den varma, omfamnande, känslan av att inte vilja vara någon annanstans än just här.

Helt plötsligt utbrister Niklas att han måste springa. Vi tittar när han försvinner så snabbt han bara kan i sina loafers och fortsätter brunchen. Tio minuter senare glider han in och hojtar glatt med en påse dinglandes i handen ”Skamligaste löpturen man kan ta, men nu har vi vin till ikväll ungdomar!”

Vi skrattar åt euforin i hans röst och konstaterar glatt att det blir en fortsättning på dagen. Ingen vill riktigt att det ska ta slut och efter att ha kramat Jenny och Anders hejdå fortsätter vi bort till Brillo för att ta ett väntglas då Melle slutar jobba klockan fem. Sen tar jag mina 3 grabbar under armen och spatserar bort mot tunnelbanan för att åka och handla inför kvällens middag.

Det blir en magisk italiensk het salsicciapasta med vitlök och parmesan. Niklas, som är en gud i köket, svänger ihop den som om rörelserna var inprogrammerade och det hälls upp boxvin. Kortleken plockas fram efter maten och små små rutor av marabouchokladen knäcks upp på en tallrik. Jag växlar vin med kaffe och tjuter högt när jag vinner min omgång i Plump. Det är enkelt, högt i tak och väldigt väldigt härligt. Nästan som en kliché. Och jag vill aldrig att det ska ta slut.

Jag är mätt, fnittrig och lite berusad när klockan passerar ett och kvällen lider avslutas. Jag flabbar högt med tandkräm i munnen och frågar rakt ut varför inte varje lördag kan se ut såhär.

Minns inte svaret. Tror jag somnade. Men det är fortfarande en av mina favoritlördagar.

Söndagen spenderas med sovmorgon, kaffe i sängen, smoothie framför nyhetsmorgon och långsamma rörelser. Tar en långpromenad till Nitty Gritty och låter den kalla vinden nypa i mina kinder. Skor inhandlas. Lagar tomatsoppa med surdegsmackor. Jobbar på en presentation. Powernapar i sängen. Äter smash. Dricker kaffe och äter kardemummabulle.

Det är fint. Väldigt fint.

Och jag tänker att nej, jag vill aldrig att denna helgen ska ta slut när jag ligger där och känner hur sömnen sakta förlamar varenda cell i min kropp. Inte riktigt än, jag vill inte somna riktigt än.