JOANNA SWICA

I fredags kom jag hem sent från Skåne, klockan var närmare nio när jag vred om nyckeln i låset. Som tur var hade C preppat melonsallad och tonfisken låg redo att grillas så middagen intogs bara några minuter från att jag hade kommit hem. Vi äter detta flera gånger i veckan, kommer aldrig tröttna på tonfisk eller lax – speciellt inte nu när man kan grilla olika tillbehör till.

Lördagen började redan vid 06:45. Åt en snabb och lätt frukost bestående av 2 riskakor med banan, drog i mig en flaska vatten och gjorde en sista check av cykeln innan jag begav mig bort till bron för att möta upp Emelie. Dagens pass bestod av cykeln + löp och vi började med att cykla ut till Ekerö i ett lugnt men drivande tempo för att värma upp hela kroppen ordentligt. Väl ute på Ekerö svängde vi av mot centrum och när vi väl hade passerat justerade vi klockorna, räknade framåt 90 minuter så vi visste var brytpunkten skulle vara och satte av mot Adelsö. Landsvägen via Munsö är böljande och relativt rak, vilket lämpar sig perfekt för tempo. Jag låg i 40-45 km /h under första biten men möttes sen av motvind på vägen tillbaka och gjorde en sämre sista halva. Men det gör inte så mycket, för benen kändes bra och jag hade en stark känsla genom hela passet. Efter ca 90 minuter var vi på väg hemåt igen och rullade av sista milen i skönt snack-tempo.

Väl hemma bytte jag snabbt om, drog i mig en flaska vatten samt en banan och gav mig sedan ut och sprang 13 km. I mitt schema stod det att jag skulle börja vid 5:30 och öka tempot tills jag låg på runt 4.55-5:00 och sen hålla det. Jag lyckades inte riktigt hålla det då jag fortfarande är rätt tung i kroppen mens vecka) och känner mig rätt seg. Men jag lyckades hålla ett jämt och starkt 5.20 tempo vilket jag är nöjd med. Så länge benen rör sig framåt och kroppen känns fräsch efter cyklingen så är jag nöjd.

Vid 11 km passerade jag Hornsbergstrand och kastade mig i vattnet, fortsatte sedan springa sista biten hem med blött hår och unken sjödoft som kom som en lätt bris efter mig. Humöret var på topp – jag hade fixat det!

Klänning finns här

Resten av dagen spenderades ute i Djursholm. Caroline hade sin årliga bubbles and brunch vilket för varje år blir snäppet bättre. Jädrar så kul vi hade. Tiden bara flög, vi kom vid två-tiden och när jag tittade på klockan så var den åtta. Helt plötsligt stod alla och dansade, bubblet och sangrian tömdes och vi gick över på strawberry daiquiris. PANGDAG!

Tyvärr nåddes jag under kvällen av det tråkiga beskedet att Terese Alvén hade somnat in och det var det första jag tänkte på när jag öppnade ögonen i morse. En kall hand grabbade tag om mitt hjärta och jag beslutade mig för att ligga kvar där i sängen med ljudet av Calles djupa andetag som sällskap. Jag låg där och tänkte på första gången jag träffade Terese, vi skulle föreläsa tillsammans för en högstadieklass på Södermalm. Jag låg och tänkte på hur lättsamt det var och vilket lugnt hon ingav. Jag tänkte på alla de gånger våra vägar har korsats och ett litet hej eller annat hejjarop har delats ut längs vägen av våra liv. Jag tänkte på hennes barn och hennes man. Tomrummet. Och den styrka det krävs att ta det beslutet. När det inte går mer. Jag tänkte på orättvisan över hur cancer ännu en gång tar en person som är älskad och har varit på jorden alldeles för kort tid ifrån oss.

Jag tänkte på allt det och pratade om mina tankar på vår långa promenad ut till Djursholm för att hämta bilen. Vi gick där genom Brunnsviken och pratade om livet, döden och våra drömmar. Om framtiden. Men även om sorgen, som har drabbat oss själva i våra egna liv.

Resten av söndagen har varit lugn. Efter en snabb lunch hemma hos Carro och Jakob åkte vi hem, la oss i sängen och såg två avsnitt av Black Mirror och nu sitter jag i Elins soffa och tänker ta en lugn filmkväll med grillat och pill i håret. Det är viktigare än någonsin att umgås med de personer som ömsesidigt vill det samma och man tycker om.

Imorgon springer jag för dig igen Terese. Tack för jag fick lära känna dig.