JOANNA SWICA

Oj, det har varit lite tyst här de senaste dagarna. Ledsen för det. Jag har haft en del att göra och nu börjar jag varva ner lite. Min lugna november har hittills inte varit så lugn. MEN. Det kommer bli ändring på det nu.

Låt mig få berätta om helgen. Den var bra. Bra som fan. I fredags drog jag till Göteborg med 10 tjejer. Vill ni veta något roligt gällande det? Det var Krakow-gänget som åkte minus 2 personer. Alltså, ni vet Friendcationresan som vi anordnade till Krakow ganska exakt ett år sedan? Samma gäng bestämde då att vi skulle se Skäringer i Göteborg ett år senare. Och här var vi nu, helgen var här.

Jag löste rum åt alla på Post (tack för bra service!) och sedan gick helgen i rasande tempo. Vi käkade middag på Barrique, drack en jädra massa vin och pratade. Oj vad vi pratade. Främst om livet. Relationer. Känslan av att känna sig stark. Men även avsaknaden av det. Men främst av allt så pratade vi om Mia Skäringer.

Vilken show hon levererade. Jag skrattade, grät och brann av ilska. Ja, jag tror fan att jag tömde hela känsloregistret under de 2.5 timmarna inne i Scandinavium. Jag är mäkta imponerad av henne och är villig att påstå att det är den bästa showen som har producerats i Sverige. Men framförallt – den viktigaste.

Jag skrev såhär på min Instagram dagen efter:

“Ett jubelvrål följt av vissel och handklappningar där alla känslor, all frustration genomsyrar v a r e n d a klapp fyller stora arenan. Jag uppmärksammar hur flertalet män sitter tysta, stela och vägrar klappa. En man, snett framför mig, sitter med armarna i kors och stirrar stint på scenen där Mia, som talar för oss alla, (nåja, med vissa undantag) att hon har ”No more fucks to give”. Jag ler. Det måste vara jobbigt att vara man idag. Inte lika lätt att vara ett praktarsle längre. När det puttrar och som nu mer och mer exploderar. Att vi inte längre håller igen. Att allt fler kvinnor synar vad som erbjuds och frågar sig sedan “Är det nog? Är han nog?” och tackar sedan nej. För vi nöjer oss inte med halvmesyrer. Det handlar inte längre om “jag är nog” – för ska jag vara helt jävla ärlig så är vi mer än nog och antingen kan man hantera det eller så får man snällt ta ett steg åt sidan. Tack för påminnelsen Mia, vi behöver den emellanåt. #nmftg “

Det glöder inom mig.

Kanske är det de senaste månaderna som har nått en punkt där jag känner mig klar. Klar med den sista millimeter av bullshittande som jag låter dränera mig. Kulmen nåddes. Jag är färdig.

Det känns befriande.

Det har varit en stark helg på många sätt. Medan tjejerna var på Barrys, badade, shoppade etc under lördagen så var jag i Skatås med Mattias Reck och Katarina Åström. Eller nej, det hela började med att Mattias kom till Post och hade genomgång med mig gällande kommande schema, nutrition etc. Sen körde vi till Skatås (lyxens lyx) där jag skulle ha PT-pass med Katarina. Ännu mer lyx att ha en person vid sin sida under långpasset som helt har fokus på mig och min löpning. Jag fortsatte därefter på egen hand tillbaka till hotellet och skrapade ihop 18 starka kilometer.

Löpningen känns väldigt bra just nu. Och jag är mer än taggad på upplägget jag har fått av Mattias. Valet att bli coachad av Guided Heroes känns väldigt bra. Jag ser framemot att utmana mig själv ytterligare ett hack framöver.

Söndagen är inte så mycket att tala om. Gick långpromenad med Louise, åt pizza och sov.

Tack för denna helgen livet, den var fan bra.