Helgen började med att jag mötte upp Louise efter hon hade slutat jobba för att inhandla det sista inför vår överraskningsmiddag för våra pojkvänner. De hade bokat upp oss på varsitt håll men då vi kände att vi var var skyldiga dem en liten touch av Italien då vi är iväg på en hel del grejer utan dem så snackade vi ihop oss, slog ihop dejterna och började spåna på en suprise. Det var dags för en make up dinner!
Och vilken middag det blev! Pasta till både förrätt och varmrätt (ja, det har blivit väääldigt mycket pasta på sistonde, gott!) och därefter hemmagjord gelato. Vi länsade matmarknaden när vi var i Greve och köpte med oss flera kg ost, olivolja, färsk pasta, och tryffel i olika varianter.
Först ut var en parma/ricotta ravioli med olivolja och tomatsallad. Därefter bjöd vi på tryffelpasta med extra mycket tryffelsmör, pinjenötter och salami. Till det dracks vin från trakten, tyvärr inte Terrenos egna då våra 4 lådor vin inte har skeppats till Sverige ännu. Men den som väntar på något gott
Somnade proppmätt innan klockan hade slagit tolv. Bra fredag. Sa jag att jag älskar Italien?
Lördagen började med kaffe och äggmackor i soffan innan jag lite i tio mötte upp Karin, Kakan och Emelie. Planen var att cykla tillsammans ner till Sickla för att sedan splitta på oss och mötas nere i Dalarö igen för att cykla ihop tillbaka på landsväg. Anledningen till splitten var att jag lånar min gravel fram tills tisdag och ville köra lite stig nu när jag hade chansen tillsammans med Kakan som också har en gravel.
Sagt och gjort, vid Sickla ropade vi hejdå till varandra, Karin och Emelie cyklade vidare ner mot Älta på asfalt medan jag och Kakan styrde in på mjuk stig och grönskande skog som skulle ta oss ner till Hellas och vidare mot Tyresö Nationalpark och slutligen Dalarö.
Jag kände direkt att skogscykling är min grej. Saknade inte min tempo enda gång. Eller jo, när vi kom ut på landsväg och det gick trögare än vanligt, då saknade jag min snabba nätta tempohoj. Men annars nej. Att kunna vara flexibel och växla stig med grus och asfalt förhöjer verkligen cyklingen.
När vi hade ca 10 km kvar svängde vi av fel (skyller på Kakans Wahoo-cykeldator) och hamnade på en vacker men snårig stig som tvingade oss att hoppa av flera gånger. Tillslut var vi så djupt inne i skogen att vi insåg att vi inte skulle kunna vända tillbaka utan bestämde oss att fortsätta. Vilket slutade med att vi befann oss mitt ute i ingenstans, eller Mordor (nej inte Mörby C) som Kakan kallade det. Och där gick vi sen, kilometer efter kilometer med cykeln på ryggen. Tillslut ser jag en liten stuga och hör glassbilen långt på hål. Halleluja! Civilisatioooon vrålar jag samtidigt som jag nästan vurpar på en gren.
Väl framme vid macken på Dalarö läser jag att Emelie och Karin har vänt hemåt igen då vår cykling ner tog lite längre tid än väntat. Vilket var helt förståeligt. Så vi beslutade oss för att ta en glass och kaffe-paus innan vi trampade tillbaka hemåt igen. Denna gången hittade vi rätt genom skogen och jag fick jobba ordentligt sista milen då benen var tröttare än vanligt då helt klart var jobbigare än jag trodde att cykla terräng.
När jag kom hem hade jag varit ute i fem timmar. Jag hade dessutom inte ätit någon lunch och druckit dåligt. Ni kan tänka er mitt sinnestillstånd. Calle bad mig vänligt (han har lärt sig) men bestämt att duscha, byta om och sedan följa med han. Väl framme på söder placerar han mig i en stol på Omni Pollos Hatt. En pizza och en hel karaff fläderblomssaft senare var jag människa igen. Så pass pigg att jag bestämmer att vi ska promenera hem, stanna och köpa smash, och sedan placera oss i soffan. Och så var den lördagen slut.
Söndag! Vaknar av att stereon går igång av sig själv. Googlar andar och känner hur en kår kryper längs ryggraden. Sätter mig vid datorn och jobbar 2 timmar och beger mig därefter ner till innergården för att hämta cykeln. Fan! Städdag. Hela gårdsplanen är full av grannar som står redo med hinkar och kvastar. Jag ler, smiter ut med träningsväskan på ryggen och trampar sedan snabbt iväg med svansen mellan benen. Ja men vadfan?! Jag hade helt missat det och det var den enda tiden kunde träna då jag skulle iväg och filma på eftermiddagen.
River av ett dunderpass. Nej men alltså, jag tror inte ni förstår. ETT DUNDERPASS! Blixtar och dunder, magiska under. Jag är som en delfin. Det är som om jag föddes i vattnet. Börjar med insim 200 meter, därefter 200 meter mixat paddlar. Sen river jag av 400m – 600m – 800m – 1000m i min CSS fart. Bom!
Resten av dagen spenderas i skogen och därefter på soffan med veckoplanering och film. Det var den helgen. Hej!