JOANNA SWICA

Det är svårt att tro att jag låg i sjukhussängen med halvt demolerat ansikte för 2 månader sedan. Att jag inte såg på ena ögat och inte kunde andas genom min knäckta näsa. Det är så ofattbart hur så pass många stygn kunde få plats i mitt ansikte och att jag idag har återhämtat mig så pass bra som jag har. Jag tänkte därför, som en liten hyllning till mitt fantastiska ansikte (även om jag senast i morse blev ledsen när jag såg mig själv i spegeln),  köra en liten recap på läkningen.

Såhär såg jag ut dagen efter olyckan, tidigt på måndags morgonen. Jag kom till sjukhuset vid lunchtid på söndagen och vaknade upp efter att ha pendlat mellan medvetande och icke medvetande under söndagen. På måndagen bestämde jag mig för att börja dokumentera mitt ansikte för att kunna, som nu, se tillbaka på hur min läkning går. Min läkare tyckte detta var en bra idé då det mentalt är en stor hjälp att se att det går åt rätt håll.

Fjärde dagen efter olyckan började ögat äntligen fungera igen och jag återfick synen sakta men säkert igen. Jag skelade dock fortfarande en del och det rann kraftigt med vätska från båda ögonen. Svullnaden runt käken, näsan och kindbenen höll dock i sig. Här började jag badda ansiktet med Bio-Oil (klick!), jag var dock försiktig med de öppna såren. Jag hade dessutom lagt av med morfintabletterna på grund av den kraftiga ångesten de gav mig.  Jag hade så oerhört ont här och var så otroligt nere. Bara någon timme innan bilden togs hade jag kommit hem från sjukhuset. Det var 30 grader varmt ute och jag låg i ett beckmörkt sovrum med AC:n på högsta blås och grät. Jag grät och grät och grät där jag låg helt stilla med suddig blick och värkande kropp.
På fredagen tog jag denna bilden innan jag klev på planet ner till Skåne för att spendera lite tid hemma hos mina föräldrar. Här har det gått fem dagar sedan olyckan och jag baddade nu ansiktet med Bio-Oil 3 gånger om dagen. Min ångest höll fortfarande i sig och jag skakade så mycket när jag klev in på Arlanda. Jag behövde fortfarande stöd att gå vilket gjorde att jag drog extra mycket blickar till mig. Jag var verkligen på botten här. Bara att titta på bilden gör mig helt illamående. För jag minns verkligen hur otroligt dåligt jag mådde här. Min dödsångest från olyckan kom i vågor och jag kunde inte möta någons blick överhuvudtaget. Det fanns ingen som helst tillstymmelse av hopp här, framförallt mentalt.
En vecka efter olyckan började svullnaden och blödningen kring ögonen. Jag återfick normal storlek på mina läppar och mina sårskorpor höll sig i schack tack vare noga smörj morgon och kväll. Då såren inte längre var öppna kunde jag börja med Cicamed Scar (klick!) och så smått börja vistas i ute, med solhatt och spf 50 såklart.
Efter ca 10 dagar började jag få en blåtira runt ena ögat, fråga mig inte varför, men det gula skiftade snabbt mot lila/blått. Jag matchade det med läppstift och gick på dejt där jag gjorde ena servitören väldigt obekväm samt skämtade med Calle (obs skämt för icke känsliga) att folk skulle tro att han var en wife-beater. Jag klarade nu av att gå i normal takt och började få tillbaka lite av min glöd. Drack 3 glas vin och vågade mig på en piruett på gatan när vi gick hem genom den varma sommarnatten.

Första jobbdagen med flottig hy och tejp för näsan som inte riktigt ville läka ordentligt. Plus att det var jäkligt soligt och jag ville skydda stygnen från direkt solljus. Här kan man riktigt se hur ”skitig” hy jag har på grund av att jag inte kunna tvätta huden ordentligt runt såren då jag hade så brutalt ont. När jag väl sen kunde börja tvätta mig ordentligt blev huden mer flottig då jag öste på med mer olja.

Helgen innan Kalmar drog jag till Way Out West med tejp på näsan och en ny täckande foundation i ansiktet. Första gången på 4,5 veckor kände jag mig snygg. Ärren syntes fortfarande men det gick år rätt håll. Jag smörjde mig fortfarande med Bio-Oil 3 gånger om dagen och använde hiskeliga mängder av spf 50. Kvällen innan IRONMAN KALMAR tog jag denna bilden. Minns hur jag stod i badrummet och hade precis tagit av tejpen. Var rätt nere här vilket såklart berodde på den enorma nervositet inför tävlingen. Min cykel stod 2 meter ifrån sängen och det pirrade i under huden i ansiktet på grund av läkprocessen. Hjärnan kokade av allt som hände och jag ville bara get shit done.

Såhär ser jag ut nu. Jag har fått utåtbuktande ärrbildningar av de största ärren samt jacket i näsan syns när man tittar på mig rakt framifrån. Jag smörjer mig fortfarande med Bio-Oil, Spf 50 och har sedan en vecka tillbaka behandlat huden med SwissClinics Skin Roller (mer om det i ett seperat inlägg). Kommer även börja med Dermapen om ca 4-5 veckor. Förutom det så är jag ännu mer noga med att tvätta av huden både morgon och kväll samt återfukta den. Ärren påminner mig dagligen om vad som har hänt och jag blir fortfarande ledsen när jag ser mig själv i spegeln. Det får vara så ett tag framöver, jag vet liksom inte vad jag annars ska göra. Jag vet att jag har återhämtat mig sjukt bra. Men det är så jag känner. Kalla mig ytlig, jag bryr mig inte. Jag blir bara ledsen, vissa dagar mer än andra.